Lita inte på en vd i morgonsoffan

För några veckor sedan fick Swedbanks vd Michael Wolf överraskande sparken. Några andra exempel på storbolagschefer som mött samma öde de senaste månaderna är Volvos Olof Persson och det före detta ”underbarnet” Olof Faxander som fick lämna vd-stolen i Sandvik. Kan man då se något mönster? Någon gemensam nämnare generellt bland vd:ar på toppbolagen som tvingas bort? Svarar ett försiktigt ja här. En slutsats skulle kunna vara: lita aldrig på chefer som sitter i morgonsoffor.wolf

Det råder en trend inom näringslivet att företagen ska vara ”en del av samhället”. Tidigare handlade det om att ta ett miljöansvar men idag förväntas storbolagen arbeta med jämställdhet, bidra till en bättre integration, jobba för demokrati och så vidare.

En blytung förklaring till den här trenden är att arbetet mot ett bättre samhälle inte, som tidigare, ses som en konflikt med företagens grundläggande mål som är att växa vinsten. Tvärt om så börjar bolagens ägare och finansmarknaden se hållbarhet och samhällsansvar som en förutsättning för att bli framgångsrik och växa vinsten.

Men för vissa chefer räcker det inte med att bara agera klokt utan de ska också berätta om det, ”ta en aktiv del i samhällsdebatten” som det heter.

Michael Wolf tvekade aldrig att ställa upp på seminarier och i intervjuer för att berätta om hans banks olika initiativ kring att till exempel lyfta kvinnor i organisationen och öka den etniska mångfalden. Projekt som egentligen inte var så anmärkningsvärda utan liknar många andra bolags initiativ.

perssonOlof Persson var egentligen relativt svåråtkomlig för medierna och allmänheten utom när det gällde just hållbarhetsfrågor då han gärna gjorde sig tillgänglig och gladeligen satt med i paneler, inte bara i Almedalen.

Samma sak kan sägas om Olof Faxander. Hans synlighet och även svansföring kring samhällsfrågor var mycket hög (utom den delen av samhällsbyggande som handlar om en levande glesbygd med tanke på att han flyttade Sandviks huvudkontor från Sandviken till Stockholm när han ville ha nära hem).faxander

Tre extroverta chefer för tunga svenska bolag som flitigt påhejade av överdimensionerade informationsavdelningar lagt mycket kraft att sätta sina bolag på hållbarhetskartan och som blivit både välkända och populära utanför den snäva krets av investerare, analytiker och ekonomijournalister som normalt följer dem. Men som nu fått sparken.

Men gör deras vilja att visa sig duktiga och ta ett samhällsansvar dem till dåliga chefer? Nej, förstås inte, men det finns baksidor. Att tacka ja till konferenser och synas så mycket tar viktig tid från att driva verksamheten framåt. Jag vet också att extroverta och ”övermediala” vd:ar kan väcka irritation i sin organisation när de lägger mer tid åt att kommunicera externt än internt och tar åt sig äran för något som andra initierat. Det här gäller särskilt om bolaget går dåligt jämfört med konkurrenterna vilket var fallet för Sandvik och Volvo. I Swedbanks fall var bekymret att Wolfs stora ord externt inte matchade med hans etik internt där han tillät sina närmaste kompisar göra fastighetsaffärer som var moraliskt tveksamma. Man måste alltså förtjäna att stå på estraden!

Någonting säger mig också att en vd och en organisation som måste tala om hur duktiga de är, och inte har tillräckligt självförtroende att bara verka, också är en varningsklocka. På samma sätt är det tvivelaktigt om personligheten hos en vd som gillar att sitta i morgonsoffor verkligen är den som krävs hos en framgångsrik företagsledare.

Anekdotiska och inte så vetenskapliga bevis. Självklart. Men jag tror inte att det är en tillfällighet att många av de mest framgångsrika vd:arna på Stockholmsbörsen ligger långt ifrån den här gruppen av charmiga och verbala personligheter. Här finns Atlas Copcos Ronnie Leten, Lars Renström på Alfa Laval (slutade i höstas), Johan Molin på Assa Abloy och Peter Nilsson på Trelleborg. Bara för att nämna några. Deras gemensamma nämnare är att de är extrema handlingsmänniskor, har sinne för detaljer, stor arbetskapacitet, gedigen branschkunskap men knappast ses som några sång och dansmän utan kanske till och med lite träiga. Men de har efter flera års framgångsrikt arbete fått stor respekt.

Men tar då deras bolag något samhällsansvar? Ja, precis lika mycket som de andra. Och det är viktigt att säga, för det finns inte någon korrelation med hur mycket en vd pratar om samhällsansvar och hållbarhet och vad bolagen verkligen gör. Atlas Copco, Alfa Laval och de andra industrijättarna är tveklöst lika bra (eller dåliga om man vill) som Volvo och Sandvik. Och de andra storbankerna är lika goda som Swedbank.

Men de här mer traditionella och buttra vd-typerna deltar ju inte i samhällsdebatten? Nej, och det skulle man i många fall verkligen önska sig. Poängen är att det gjorde egentligen inte herrarna Faxander, Wolf och Persson heller! Mer än att säga ganska självklara saker och berätta om vad deras bolag gjorde. Det som saknas från företagsledare är modiga och kreativa idéer på politiska lösningar kring några av de stora samhällsutmaningar som vi står inför just nu, som integrationen eller bostadsbristen. Eller goda idéer kring vad svenska politiker och multinationella bolag tillsammans kan göra i diktaturer och fattiga länder. Ta bara Kina där ju alla svenska verkstadsjättar är närvarande och kontakterna såväl som kunskapen är stor. Kloka svenska näringslivstoppar sitter inne på många smarta idéer och har ju både mediernas och politikernas öra. Det borde de också utnyttja.