Lärarna längst ned i det nya klassamhället

Lärarbashing är dagens version av det gamla klassförtrycket. Den nya överklassen är föräldrarna som lämnar sina barn till en skola eller en förskola. Underklassen är de som tar hand om samma barn och ger dem kunskap. Som i alla tider riskerar makt att förstöra omdömet hos människor som på riktigt tror att de är utvalda av en högre makt och är mer värda. Och som så ofta vill de inte inse sina privilegier och sitt övertag.

I det gamla klassamhället var rollerna tydliga, åtminstone enligt den gängse schablonbilden. Överklassen utgjordes av de som hade pengar och som ägde produktionsmedlen. Här fanns bland andra fabrikören och brukspatronen. Till överklass räknades också människor med viktiga titlar, som höga militärer, rektorer och vissa ämbetsmän. Gemensamt var att de hade makt över andra människor Därmed kunde de också bete sig som svin mot fabriksarbetaren, hembiträdet, eleven, malajen eller någon annan som är i beroendeställning. Utan risk kunde de avfärda, nonchalera och förnedra om det behövdes. De var ändå oåtkomliga för de lägre stående som tvingades bocka och buga.

Inget nytt här. Otaliga böcker har skrivits och filmer producerats i ämnet. Ibland överdrivet, ibland inte, men det är ointressant. Bilden verkar sitta så djupt att det blivit en sanning som är svår att rucka på. Det gör det svårt att acceptera att den idag är obsolet. Lagar och fackförbund har gett makt åt arbetare. Med en rörlig arbetsmarknad och bättre utbildning kan inga kapitalister längre agera hänsynslöst. De har dessutom medias granskning och konsumenternas makt att ta hänsyn till. Istället är det nya grupper som är i överläge mot andra grupper, ett nytt klassamhälle om man så vill. Och precis som för 100 år sedan tycks det förgifta omdömet hos inte så få.

Inom inget område är det så tydligt som inom utbildningsväsendet. En stark känsla av att vara en udda fågel brukar drabba mig på föräldramöten, i förskolans vestibul eller bara under ett möte på gatan. Människor, som jag i andra sammanhang känner som vettiga och sympatiska, agerar helt plötsligt som 1800-talets värsta brukspatroner. Lärare ska läxas upp, namnlistor samlas in, det skapas aggressiva mailslingor, smids planer, skickas brev och spys ett illa dolt hat.

Hur har det blivit så här? Flera faktorer spelar in. Barnens upphöjda status i dagens samhälle har för länge sedan gått över alla gränser. Ingen detalj är för liten för att påpeka, inget missförhållande för oväsentligt för att ta på fullaste allvar. Alla barns olika preferenser och speciella behov, hur bagatellartade de än må vara, är tillräckligt viktiga för att bråka om. Desperationen att alltid sätta barnen först i varje läge är så självklar att föräldrar här går arm i arm med media och politiker. Det ger föräldrarna makt och ett stort överläge mot de som arbetar på förskolan eller i skolan. Och precis som på 1800-talet kan den nya överklassen avfärda, nonchalera och förnedra lärare och förskolepedagoger. De är oåtkomliga.

En annan intressant faktor är marknadsanpassningen av offentlig sektor. Medborgarna är ”kunder” som ska ställa krav och kräva sin rätt. I grunden något sunt men samtidigt något som uppenbarligen riskerar att ställa till det när dessa ”brukare” blandar ihop saker och tror att deras makt gör att de får agera som skitstövlar. Med överhet kommer ansvar, med rättigheter kommer skyldigheter. Men dagens föräldrar uppför sig som om de bara har rättigheter.

Men kanske allra intressantast är den utbredda blindheten som finns för samhällets alla nya klasser och deras inneboende hierarkier. Som sagt, schablonbilden sitter hårt och är svår att tvätta bort: ryggmärgsreflexen är att makt ju måste ha med kapital och resurser att göra. Och precis som det gjorts otaliga filmer om proletärer för hundra år sedan har det producerats filmer och böcker om elaka tyranniska lärare och rektorer – som dessutom stått högt upp på samhällsstegen. Även den bilden verkar sitta djupt och gjort att människor vägrar se att läraren numera är en utsatt grupp; långt ned i lönetabeller, utsatta för daglig press av okänsliga föräldrar och utan skydd när drevet går.

Det nya klassamhället är mer diffust och även mer komplext där olika grupper står i helt nya maktförhållanden till varandra. Vad som däremot är tydligt är att ingen vill se sig själv som del av en priviligierad grupp. Det är enklare att vara en del av en underklass, då kan man slå ur underläge och göra lite vad som helst. För vissa verkar det till och med ursäkta ett nedrigt beteende.