Längtan efter en svunnen tid bakom föräldrars patologiska idrottsintresse

I regn och rusk står dom där. Runt fotbollsplanen, i jolmiga sporthallar och i kalla islador. Det är fotbollsfarsorna och hockeymorsorna. De analyserar träningar, skjutsar till bortamatcher, bakar bullar till hemmamatcher och styr upp träningsläger i någon stad långt borta där de sen checkar in på hotell för att inte missa en minut av sitt barns idrottande. Engagemanget är monumentalt. Föräldramötena i mina barns lag är som dynamiska torgmöten i antikens Aten. Här framförs idéer, delas ut beröm och kreativiteten flödar. Kontrasten mot skolans föräldramöten med flackande blickar, sneglingar på klockan och illa dolda gäspningar, blir aldrig så tydlig. ”Läxor? Behövs det verkligen?”

Lika uppenbar blir kontrasten till min egen tonårstid. Tillsammans med mitt basketlag eller mina tenniskompisar åkte vi tunnelbana till bortamatcherna, cyklade till hemmamatcherna och väl hemma igen fick vi på en höjd en fråga om det varit roligt. Sen var det ur världen.

Personerna har inget med innehållet att göra!

Vad ligger då bakom denna, ibland överdrivna, fixering ? Det finns förstås en allmän och ständigt växande trend att engagera sig mer i sina barns liv. Det kan i vissa fall handla om ett substitut för en egen misslyckad idrottskarriär, i kombination med drömmen om att se sina barn nå världseliten i någon sport (som kan göra dem omåttligt förmögna). Det är dessa förklaringar som vanligtvis dyker upp och det ligger säkert mycket i dem. Men jag tror att det också kan handla om något annat och större, nämligen en längtan till något som varit. Längtan till en svunnen tid.

  • En gång i tiden var det kyrkan som fungerade som den naturliga mötesplatsen i varje stad eller en by. Idag är det runt fotbollsplanen vuxna får sitt enda tillfälle att möta andra vuxna, som de inte hade träffat annars. Här finns något gemensamt att prata om vilket gör umgänget lättsamt. Precis som i församlingen finns också gemensamma uppgifter att lösa, som att fixa fikabordet eller organisera tvätten av matchtröjorna. Det ger människor en tillfredsställelse att med gemensamma ansträngningar göra nytta.
  • Sen fyller också idrotten numera föräldrarnas behov av att se sina barn uppfostras av andra vuxna. Ett behov som bara vuxit i takt med att svenska skolan retirerat vad gäller ordning och reda. På planen eller i hallen är det inte bara okej att tränarna håller disciplin, bestraffar och kör med hårda tag. Som tränare i en lagsport vet jag att det är just detta många föräldrar vill ha. ”Kör gärna ännu hårdare med dom.” kan jag få höra. ”Det är helt okej att skrika till mitt barn!”
  • Men det kanske mest intressanta är hur idrotten blivit ett sätt för, inte minst fäder, att umgås med sina barn inom en domän där känner sig hemma och bekväma. När skärmar tagit över lekandet i skogen och när barnen träffas i ett onlinespel istället för på gården – då har mammor och pappor lite att relatera till och därmed också svårt att möta sina barn. När all information i hela världen finns tillgänglig i en smartphone finns heller inte samma behov av att lära sig saker från sina föräldrar. Men i idrotten är en bredsida fortfarande en bredsida, ett slagskott ett slagskott och det gäller fortfarande att passa bollen och ”kämpa hårt” för att vinna matcher. Här kan de mötas på riktigt. Fadern förstår spelet, pratar samma språk och kan till och med bli en viktig förebild, en fadersgestalt om man så vill.

Är då detta närmast patologiska intresse för barnens idrottande förkastligt? Givetvis inte. Det verkar ge många en mening och tillfredsställelse – barn som vuxna. Men när engagemanget i ett barns utbildning respektive sportande saknar balans är det inte bara anmärkningsvärt utan också improduktivt. Både ur ett samhällsperspektiv och ur ett individuellt perspektiv. Sannolikheten att barnen ska bli proffessionella i sin sport är mikroskopiskt små. Med bra betyg och en god utbildning är chanserna till ett, åtminstone ekonomist, framgångsrikt liv däremot förstås mycket goda.

Jag minns ett föräldramöte för flera år sedan i sonens hockeylag. En pappa frågade klubbens sportchef hur många i laget han trodde skulle bli proffs i NHL. ”Det kan jag enkelt svara på”, sa sportchefen. ”Det kommer ingen bli. Absolut ingen”. Det blev väldigt tyst.