Långkok numera även i burken

Långkok är den nya trenden på restauranghimlen (nåja, hyfsat nytt är det väl i alla fall). Och frågan är om inte den här franskinspirerade trenden nu spritt sig från köken till TV-rummen och det med full kraft. Som ett tidens tecken fick Svt:s traditionsenliga storsatsning på ett TV-drama till julen en ny skepnad den här gången. Från påkostade dramaserier om Selma Lagerlöf, August Strindberg, Snapphanar och så vidare blev svenska folket i år serverade dokumentären om Olof Palme, tätt följt av en annan påkostad dokumentär om Jan Stenbeck.

Vi har översköljs av dokumentärer de senaste åren: på de traditionella kanalerna, på alla nya kanaler i TV utbudet och till och med på biograferna. USA och England ligger förstås i framkant men Sverige ligger bra till. Fredrik Gerttens Bananas och Searching for Sugerman av Malik Bendjelloul är två exempel på internationellt uppmärksammade dokumentärer gjorda av svenskar.

De tre timmarna om Olof Palme har alla ingredienser för en bra dokumentär och det är svårt att slita sig. Men så mycket nytt var det definitivt inte. Det spelar dock mindre roll för det är just det som är grejen med dokumentärer, det är inte nödvändigt att man får lära sig något nytt, det är inte ens nödvändigt att de tar upp något som man tror sig vara intresserad av. Allt handlar om hur det görs och den känsla som de klarar av att förmedla.

Här ligger helt säkert en del av förklaringen till denna våg: dokumentärmakarna har helt enkelt blivit duktigare och allt fler klarar av att göra det till synes oviktiga och banala till något fascinerande – alltså själva grundbulten i dokumentärvärlden.

Men jag tror också att den här trenden kan vara en sund reaktion till alla de nyhetsmagasin med ambitionen att spräcka den stora nyheten. Som journalist med erfarenhet från TV är jag alltid skeptisk till alla stora så kallade avslöjanden från Uppdrag Granskning och Kalla Fakta. Jag vet hur lätt det är att manipulera intervjuer genom hård klippning, hur man systematiskt utelämnar röster som inte passar in och hur man med rätt disposition och stämningsbyggande kan få publiken på sin sida. Det är helt enkelt många fula tricks. Jag tror att allt fler inser detta. Sen finns det ju inte alltid något att avslöja men programmet ska ut varje vecka, då gäller det att slå hårt på det lilla man ”avslöjat”.

Sedan är det ju så med färska nyheter att vi numera får dem levererade ändå. Via internet och twitter blir vi översköljda av färska händelser, skandaler och avslöjanden. Vill vi ha bakgrunden så finns den här också om man letar. Orginalkällan behövs liksom inte.  Men i en dokumentär är själva originalet hela grejen. Försök återberätta en dokumentär så att den blir lika spännande!

Ett annat problem för dessa avslöjande nyhetsmagasin är de sällan berättar helheten utan inriktar sig på en skärva av verkligheten. Ta den senaste Teliasonera skandalen till exempel där operatören gör affärer med en massa diktaturer i världen. Det är dokument hit, anonyma röster dit och hemliga mail lite överallt. På sikt kommer det säkert att göras en fantastisk dokumentär om hela historien.

Visst kan det vara roligt att se en svettig kommunchef uppträngd i ett hörn av en aggressiv terrier i Janne Josefssons skepnad. Någon gång i alla fall. Men vi har sett det nu och pendeln svänger alltid (förresten tycker jag typiskt nog att Janne Josefsson aldrig varit så bra som när han gjorde en ren dokumentärserie och följde upp några av hans tidigare ”avslöjande” reportage. Ett handlade om ett gäng raggare i Värmland, magiskt).

Människor vill i högre utsträckning ha hela sammanhangen, höra människor tala till punkt, ta del av resonemangen, känna in stämningar och varför inte smaker – ett långkok helt enkelt. Tidigare en bristvara men nu en allt vanligare ingrediens i grytan såväl som i burken.