Kurser, facebook och vallabodar som sociologiska fenomen

Är ganska säker på att jag i helgen bättre förstod två fenomen i vår tid i helgen: facebook och vår vurm för kurser. Som jag skrivit tidigare här har jag blivit en längdåkningsfantast på senare år. Friskheten, vit gnistrande snö och sund träning, men också möjligheten att träffa andra sköna entusiaster som man kan nörda med sig med kring burkvallor, klisterföre och varvtider.

En kompis, tillika längdåkare, har startat en så kallad grupp på facebook för detta syfte. Det lilla ursrpungsgänget har nu blivit ett tjugofemtal personer, där få kände varandra sedan tidigare men där alla nu delar med sig kring material, tipsar om tävlingar och stämmer möten för gemensamma träningspass. Nu i helgen var vi sex personer från denna grupp som åkte upp till Mora för ett träningsläger. En blandad skara där flera aldrig träffats tidigare och nu sågs ”in real life” för första gången. Som sagt, fejjan när det är som bäst.2013-01-19 20.28.43

Längdboomen i Sverige de senaste åren har skapat en het marknad för gamla skidåkarstjärnor som anordnar helgkurser för i första hand Stockholmare som vill göra bra ifrån sig på Vasaloppet. Det har blivit som en industri och lite väl stora grupper. Vi hade gärna haft lite mer personlig träning. Vidare hade det gärna fått vara lite varmare än sibirisk råkyla. Men trots detta en fantastiskt trevlig helg med nyvunna vänner. Livet är ganska enkelt när man under en begränsad tid väljer att helt gå upp i någonting. Efter middagsbuffén på Morahotellet var det helt självklart för alla på vår kurs att ställa sig ett par timmar i vallaboden för att förbättra skidorna till nästa dag. Här hjälper man varandra, delar med sig av kunskaper och berättar om sitt liv som skidåkare. Som hämmade svenskar känns det ovanligt naturligt, det blir väl så när det finns ett så tydligt gemensamt ämne att prata om.

Alltså, både socialt och utvecklande – själva essensen i kursandet.