Kung Vacchi

En söndagseftermiddag i soffan och Tour de France på TV:n. Få saker är mer underhållande, vackrare och faktisk också lärorikare än denna moder av alla mandomsprov. Visst, det händer sällan så mycket i själva loppen: en klunga i fyra fem timmar och så en spurt på en halv minut. Men bilderna! Snöklädda alptoppar, medeltida byar, mörka lövskogar – alltid filmade från helikoptrar som följer etapperna under de tre veckorna. Cyklisternas prestationer fascinerar också förstås. Men framför allt är det kommentatorerna som gör att juli är vikt för touren.

Många superlativ har östs över Roberto Vacchi och Anders Adamson som kommenterar cykeltävlingarna för Europsort och de är värda varendaste ord. Helt säkert är de en starkt bidragande orsak till cykelsportens uppsving i Sverige de senaste åren. Samspelet mellan dem är magiskt, de har alltid en rolig anekdot att berätta om någon av de 150 cyklisterna i fältet och till och med från helikopterbilderna kan de känna igen veranda åkare – bara på stilen. Engagemanget är så totalt att de kan få ett meningslöst spurtpris efter en timmes körning att bli hysteriskt spännande. Men framför allt har de en bredd som inga andra sportkommentatorer. De kan berätta om byarna cyklisterna passerar, om slotten de swischar förbi och om bergen de klättrar upp för så man känner att man bara måste åka till Frankrike omgående. Men Frankrike runt i all ära, det råder lite tvekan om att det är Italien som är landet i deras hjärtan. Under en etapp zoomades flera gånger ett berg in i horisonten som de båda envist kallade för ”Monte Bianco”. Till slut förstod jag att det var Mont Blanc de talade om. Samma sak i år när de under en sträcka pratade om berget ”Monte Cervino” som tydligen låg i närheten av målet. Efter ett par timmar fick man se berget och det visade sig vara Matterhorns tydliga profil. Radarparet Vacchi/Adamsson reflekterade inte ens över att de använt de italienska orden för bergen. Men de har gjort touren till vacker kultur.