Kultursidornas talande tystnad om en hundraåring

Boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” har sålt i över en miljon exemplar bara i Sverige. Det ska vara den mest sålda debutromanen i Sverige någonsin. Dessutom är den översatt till ett trettiotal språk. Ett svenskt kulturfenomen med få motsvarigheter. Men har horden av svenska journalister som bedömer, reflekterar och rapporterar kring just kultur uppmärksammat detta? Knappast ett smack. Googla så får ni se, några artiklar om att den nu ska bli film med kändisar i huvudrollerna, kanske någon kort intervju med författaren Jonas Jonasson och så just inte så mycket mer. Skulle det inte vara för mun mot mun metodens enorma kraft hade boken gått spårlöst förbi. På varje liten undangömd artikel om denna monumentala succébok, älskad av miljoner svenskar, går det väl hundra artiklar om Knausgård, Alakoski eller någon annan tråkmåns författare som bara ett fåtal orkar läsa men kultursidorna svärmar omkring vecka efter vecka.

Kom ju att tänka på denna icke behandling av Jonas Jonassons och hans bok när jag skrev ett inlägg i förra veckan om den kulturjury som sitter och bedömer vad som är bra och dåligt, men som får allt mindre makt. Som jag skrev då har jag grubblat en hel del varför Jonasson bedöms som så ointressant och jag har faktiskt även talat med några kulturskribenter om detta.

Den vanliga motiveringen är att boken helt enkelt inte är bra nog, en recension ska ju vara just en vägledning för läsarna och i floden av nya böcker prioriteras just de med ”litterära kvalitéer” som det heter. Inte så mycket att säga om det, jag tröttnade faktiskt själv på hundraåringen efter sisådär 150 sidor när både handling och det finurliga språket blev väl förutsägbart. Men jag kan samtidigt konstatera att boken fått bra kritik i till exempel Italien och Frankrike där man sett den som stor humor. Kanske ser de svenska kritikerna – samtliga, utan undantag – något som deras kollegor på kontinenten inte ser.

Att den inte blev recensserad när den släpptes är en sak, det blev inte Stieg Larssons första böcker heller. Men kulturskribenterna gör ju också ofta en grej av att de ska fånga tidens tecken, lyfta upp sådant som säger något om samtiden. Med tanke på den oväntade och monumentala succén så nog fasen säger Hundraåringen något om sin samtid och vad människor längtar efter och berörs av (i detta fall en fantasifull skröna).hundraåringen

Men framför allt och återigen: fenomenet! Att en bok från Sverige, icke deckare, av en okänd medelålders man säljer så makalöst bra måste väl vara värt att rapportera om och analysera ur alla möjliga abrovinklar. Okej, jag är medveten om att det inte handlar om sportjournalistik där graden av framgångar avgör antalet artiklar och inslag. Men ändå, att denna kulturjury inte kan se allmänintresset kring denna författare, hur han hämtat sin inspiration, hans bakgrund och tankar är en gåta.

Jag har ingen aning om Jonas Jonasson själv bryr sig om tystnaden, kanske tycker han att det bara är skönt. Jag kan också bara gissa mig till orsakerna till denna tystnad kring honom och hans succébok. Som att det handlar om en medelålders man som ser ut som vem som helst, dessutom ohemuligt rik efter att ha sålt ett medieföretag. Som att det handlar om en ren underhållningsbok, dessutom glad och hurtig utan några ambitioner till djup. Inte direkt framgångsreceptet för den som vill bli kreddig.

Jag är desto mer säker på något annat. Hade Jonas Jonasson dött efter sin succébok, som Stieg Larsson, då jäklar hade det skrivits om denne man som satt lilla Sverige på litteraturkartan.