Kränkta journalister som faller på eget grepp

Det var några år sedan nu. En artikel i en av de flera gratistidningar som då spreds i kollektivtrafiken. Ett klassiskt tycka-synd-om reportage om en man som trots att han var riktigt sjuk och knappt kunde gå inte fick någon sjukpenning. Eller något åt det hållet. Bredvid artikeln fanns en stor bild på mannen som fick mig att haja till, jag kände nämligen igenom honom. Vi hade träffats på ett vandrarhem i en annan del av världen ungefär 20 år tidigare när jag gjorde en långresa. Han var med i ett gäng som jag hängde med någon vecka och som jag bland annat minns skröt om att de finansierade resan med A-kassa från Sverige. Inget konstigt med det, man mötte en hel del fuskare där ute i världen (kanske är det samma sak idag). Men jag blev lite nyfiken och misstänksam och ringde en av de andra i gänget som jag fortfarande hade kontakt med. Och jodå, killen på bilden, som inte fick sjukpenning, var garanterat hur frisk som helst – tränade till och med hårt – men var en kronisk bidragsfuskare som uppenbarligen inte drog sig för att använda media i sin kamp för pengarna.

Jag kontaktade aldrig journalisten som brustit i sin koll, vilket jag borde, för jag vet ju så väl logiken på en tidning. ”Kolla aldrig en bra historia” är sannolikt det mest slitna skämtet på de flesta redaktioner, alltid sagt med glimten i ögat men en lika stor dos av allvar.

Jag tänkte många gånger på den här historien när jag härom kvällen, senare än vad jag tänkt mig, läste igenom Hanne Kjöllers omtalade bok om oseriösa journalister, ”En halv sanning är också en lögn”. Den var ungefär som jag trott: intressant, tydlig och övertygande i sina exempel på hur oärligheten, jakten på vinkel och ibland även politiska motiv tar överhanden i journalisters arbete. Känsligt förstås, att ge sig på sin egen yrkeskår.kjöller

Så har hon då fått något erkännande som modig? Några ursäkter från självrannsakande journalister? Knappast, reaktionerna kan väl snarare sammanfattas som massiva primalskrik. Kränka vuxna människor tar till brösttoner så att man häpnar.

Upprörda journalister som blivit omnämnda pekar bland annat på att hon skulle ha politiska motiv bakom det hon skriver. Att hon från högerflanken vill ta död på bidrags Sverige så att säga och att hon därmed vill slå mot de svaga. Själv tycker jag att det är ganska tydligt att hon i första hand slår på journalister och i andra hand på människor som fuskat och bedragit samhället

En intressant parallell är väl debatten om Uppdrags Granskning program om den svenska barnfattigdomen som Janne Josefsson & Co övertygande visade hade överdrivits av bland andra Rädda Barnen. Här gick kritiken ut på att Janne Josefsson saknade empati och slog ned på något som var angeläget, även om det kanske hade friserats lite grann med siffrorna. Josefssons försvar var att en lögn är alltid en lögn och ska därmed fram i ljuset – oavsett vad det handlar om. På samma sätt tvingas nu Hanne Kjöller försvara sig. Ironiskt nog är just Janne Josefsson nu den en av de mest aggressiva kritikerna av Hanne Kjöllers bok.

Men vad han och många andra framför allt riktar in sig på är att det finns faktafel i boken. I några fall är de uppenbara, i andra fall väldigt diffusa. Visst, inte snyggt förstås, vilket författarinnan är den första att erkänna (den som har nolltolerens mot faktafel i böcker bör förresten kanske ägna sig åt något annat än att läsa reportageböcker, särskilt svenska böcker där författaren tvingas göra all research själv till skillnad mot till exempel i USA där stjärnförfattarna brukar tacka sådär tio researchers i efterordet).

Just här blir kritiken närmast genant och understryker mest hur rätt ute hon är. Istället för att bemöta sakfrågorna och se till helheten riktar de ilskna in sig på fragment och i många fall oväsentligheter. Att hävda att faktafelen är av den graden att de förstör argumentationen och slutsatserna är inte förvånande men mest larvigt. För att inte säga intellektuellt ohederligt. Och att det finns en massa journalister som jobbar enligt sådana metoder, det var ju just det som Hanne Kjöller ville visa med sin bok.

Tråkigt att pseudodiskussionerna har lyft bort ljuset från sakfrågorna i boken. Men samtidigt kanske bra med all uppmärksamhet för att nå många läsare; all pr är ju som bekant bra pr.