Kenya, Östermalm och den nya bokvärlden

Har avslutat två böcker som är intressanta på flera sätt. Vi börjar med det innehållsmässiga. Christian Unge heter en läkare som skrivit boken Turkanarapporten. Den utspelas i Kenya där en svensk läkare dras in i ett klassiskt mysterium med snirkliga och oväntade vändningar. Trots ett hårdkokt språk är den full av starka miljöbeskrivningar där scenerna på ett fältsjukhus känns särskilt trovärdiga, inspirerade som dom är av författarens tid i på läkare utan gränser. Snyggt och utan att på något sätt ta över väver han också in större frågor om Afrika i boken: om orättvisor, kolonialism och västerlandets maktspel. Boken kan rekommenderas och det säger jag inte bara för att Christian Unge är min kusin!turkanarapporten

Den andra boken är Fältöversten av Jonas Malmborg och handlar om författarens egen uppväxt på fashionabla Östermalm där de hårda värstingarna i kvarteret Fältöversten – ett insprängt miljonprogram mitt i societeternas mecka – både lockar och avskräcker. Boken ställer viktiga frågor om klass och bakgrund, men också om grupptryck och tonåringars grymhet. Boken är en sidvändare av rang. Den är intelligent skriven där författaren väver in både en mordgåta och sig själv i handlingen på ett Östermalskt värdigt sobert sätt. Kan rekommenderas och det säger jag inte bara för att Jonas Malmborg är en god vän!

malmborg bokSom sagt, två bra böcker men helt olika till sin karaktär. En annan stor skillnad är hur böckerna gavs ut. Christian Unge såg själv till att boken kom ut på ett eget förlag för ett år sedan. Jonas Malmborgs bok, som släpptes i höstas, gavs ut av självaste Albert Bonnier Förlag. Skillnaden är gigantisk. De flesta stora tidningar har läst och recenserat Jonas bok. Även om det blev blandad kompott så betyder det förstås en enorm uppmärksamhet. Jag trodde förresten att hans bok mest skulle säljas i Stockholm, där namnet är laddat, men på besök i Karlstad i helgen såg jag minsann min väns röda tegelsten på bästa plats i bokhandlarnas skyltfönster.

Jag borde inte blivit förvånad. Det finns en oskriven allians mellan förlagen och kultursidornas recensenter. Ju större och finare förlag, desto större är chansen att en bok recenseras. Och finast av alla är Albert Bonnier. Det blir recensioner men även intervjuer med författaren och till slut  en positiv spiral där uppmärksamheten också lockar bokhandlarna som skyltar med böckerna – till och med i Karlstad. Kultursidornas val av böcker från vissa förlag handlar om lättja och tradition. Men också om en tro att förlagen fungerar som ett nålsöga och bara släpper igen bra litteratur.

Till stor del har de rätt – förlagen är förstås skickliga på att välja böcker. Men Christian Unges bok är bara ett av en massa bevis på att bokvärlden förändras. Allt fler väljer att precis som han att fixa allt själv: anlita en lektör, en korrekturläsare, en designer för omslaget och så trycka upp den ”on demand”. Det är numera en ganska enkel och billig sak. Problemet är alltså marknadsföringen. Men även här råder förstås nya tider och Christian har gjort ett bra jobb att komma ut på olika bokbloggar, i sociala medier och till och med i lite mindre tidningar.

Att det ändå går är en glädjande utveckling, särskilt eftersom den spelar ut den finkulturella elit som ska tala om för oss andra om vad som är bra och dåligt (även om de också behövs på ett sätt). Detta får mig förresten att tänka på Jonas Jonasson som skrev ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.” Har tänkt mycket på hans behandling av denna kulturjury. Återkommer om det senare någon gång.