Informatörer-journalister 10-0

Kan inte hålla mig från att länka till den här krönikan av fenomenala Richard Swartz i gårdagens DN. Som vanligt vass och intressant, den här gången om kvalitetstidningarnas långsamma men säkra död. ”I dag finns kanske ett dussin kvalitetstidningar kvar i världen – knappast fler – av det slag som fortfarande för tjugofem år sedan inte var någon sällsynthet”, skriver han.

Flera klockrena reflektioner, även om han gärna hade fått påpeka att han som krönikör själv är en väsentlig del i utvecklingen. För det är ju så att just krönikor är kanske det billigaste för en tidning att köpa in vilket förstås förklarar inflationen i alla tyckarspalter i allt från Metro till just DN. Det krävs ingen tidsödande research, utan några reflektioner och åsikter kan snabbt och gesvint kokas ihop – som det här bloginlägget ungefär – och arvodet blir därefter. Att försörja sig som seriös frilansare och till exempel erbjuda utrikes reportage är omöjligt eftersom ”vad sin betalas inte ens kostnaderna för till exempel ett större, ambitiöst reportage från Mellersta Östern eller Afghanistan”, som Swartz konstaterar.

Jag var ju själv inne på temat om journalistikens utarmning i ett inlägg härom veckan. Även om tidningarna finns kvar blir journalisterna färre och med det utarmas både kvantiteten och kvaliteten. Förstås. Hör själv allt för ofta kollegor som klagar på att de inte har tid att vara ute och träffa människor längre, att alla möten måste rendera i artiklar och att det inte finns plats för att bara spontanbesöka någon presskonferens, någon person eller plats för att eventuellt skriva något om man skulle hitta något tillräckligt intressant. Resultatet blir istället en massa skrivbordsprodukter till artiklar och inslag.

Att det renodlade journalistyrket knappast har den mest ljusblå framtid är väl dagens underdrift. Men det intressanta är – och detta är inte längre Swartz reflektioner – att det finns några väldigt närbesläktade ”yrken” som växer och tillhör framtidsbranscherna. Kommunikationsexperter, informationskonsulter, pr-rådgivare, informatörer, kommunikationsstrateger och allt vad det heter på konsultbyråer, industriföretag, organisationer, arbetsgivarföreningar, fackförbund, myndigheter och så vidare. Alla dessa blir fler och fler för varje månad är mitt intryck.

Ett typiskt grävjobb som jag tänkt på ett tag men aldrig fått tid till är att jämföra antalet av denna hord av informationsmänniskor med antalet journalister – idag och för 20 år sedan. Jag skulle gissa på att då, runt 1990, var förhållandet 1 till 1. Idag lär det går minst tio informatörer på varje journalist.

Det är mindblowing, för tänkt på det: på varje oberoende journalist som ska granska och rapporter går det kanske tio (om jag gissar rätt) människor som har betalt just för att påverka denna sinande skara att lyfta vissa ämnen, att skriva om ett visst företag i en positiv dager, ta ställning i en aktuell fråga och så vidare. Allt för det egna intresset och för den som betalar.

Journalisterna och informationsmänniskorna står på olika sidor, heter det ofta. Och hade det varit en tävling hade alltså informatörerna vunnit överlägset. Men det hade varit en pyrrhusseger, för jag stöter ofta på pr-konsulter och andra så kallade kommunikatörer som suckande konstaterar att det knappt finns några journalister kvar att övertyga.

Konsekvenserna av det här överflödet av påverkare är många och viktiga. Men det tar jag någon annan gång.