Industrin underskattad faktor i SD-analysen

Lika intressant som att analysera väljarflykten till Sverigedemokraterna är det att följa diskussionerna om orsakerna till denna, historiskt sett, extrema omvandling av det politiska landskapet. Som jag skrivit tidigare i bloggen så finns det en massa förklaringar till att partiet växer så fort och att förklaringsvariablerna starkt hänger ihop med var man står politiskt, alltså var människor har sitt ”utgångsläge”.

Givetvis handlar förklaringarna mycket om främlingsfientlighet och en rädsla för det okända. En annan faktor är ett allmänt missnöje och ett utbrett anti-etablissemangs sug. Isis och explosionen av tiggare i Sverige är nya förklaringsvariabler. Det finns också en intressant spänning mellan storstad och landsbygd. ”Övermoraliska hipters som agerar åsiktspoliser från sitt lala-land” kontra ”banjospelande puckon i esso-kepsar med sydstatsflaggan upphissad på balkongen”.

Gemensamt bland de flesta av den dryga miljon väljare som väljer att lägga sin röst på SD en stark oro för framtiden. En oro som handlar om vad dom och deras barn ska arbeta med i framtiden. Och med detta, tror jag, en genuin oro för den svenska industrins framtid och överlevnadsförmåga. På 15 år har ungefär 165 tusen industrijobb försvunnit. Men antalet är ännu högre om man räknar in alla underleverantörer och tjänsteföretag som levde på de fabriker som flyttat ut. Dessutom är det värt att påpeka att nästan alla svenska multinationella tillverkningsjättar som drar ner i Sverige går bra ekonomiskt och ökar sina anställda – men i andra länder än i Sverige. Alltså, vi inte bara förlorar industrijobb utan går miste om nya.

volvo kinaFrågor till svenska politiker kring denna massiva omvandling har ställts i decennier. Särskilt i mindre orter som lever mer i symbios med sina industrier än i storstäderna där industrin redan försvunnit. Men svaren har varit lama. Industriutflytten ska mötas med kompetens heter det. Och det är jobb i tjänstesektorn som ska ersätta försvunna industrijobb. Kanske är det svar som en gång lät bra men tålamodet tryter. Att Sverige ska konkurrera med avancerade industrijobb och hög kompetens rimmar illa med raset i svenska skolan och det allmänna ointresset för ingenjörsutbildningar. Tjänstejobb i all ära men faktum är att de avancerade tjänstejobben (IT-konsulter, redovisning osv) är starkt beroende av just de stora industriföretagen. De nya tjänstejobben är istället lågkvalificerade och med dagens lönestruktur saknas det en betalningsvilja för dessa tjänster som riskerar att bli svarta.

Utflyttsdebatten är underskattad i bedömningen av den politiska kartans ommöblering. Svaren på frågorna kring industriflytten är helt enkelt inte tillräckligt bra och föder drömmar om protektionism, anti-globala strömningar och en ny nationalism. Faktorer som SD förstås spelar på.

Härom veckan släpptes en ny opinionsundersökning som visat att integration seglat upp som väljarnas viktigaste fråga. Samtidigt visar flera undersökningar att en majoritet av svenskarna anser att Sverige tar emot för många flyktingar. Kombinationen av en viktig fråga och en fråga där befolkningen inte går hand i hand med de styrande brukar leda till förändringar i politiken. I en demokrati får folkviljan genomslag, på ett eller annat sätt. Frågan är på vilket sätt?affisch industrijobb

Jag tror inte att det, tvärt emot SD:s mål, kommer att leda till en särskilt stramare flyktingpolitik mer än på marginalen. Partierna har positionerat sig hårt för ”öppna hjärtans” politik och det finns en grundtro att fler människor på sikt är bra för Sverige, även om det kommer skava på vägen. Jag tror heller knappast att det massiva trycket mot politikerna i frågan kommer att leda till en välfärdsdiskussion där frågor om vilka som har rätt till välfärd kommer att börja dryftas mer än idag. Det är för känsligt.

Däremot är det min tro att den politiska diskussionen mer kommer att glida över mot just industrins roll i Sverige och för förmågan att sätta människor i arbete. Det är bra. Förhoppningsvis kan det leda till en mer industrivänlig politik som en bättre harmonisering av skatter samt fler ingenjörer. Kanske kan vi också äntligen få ett nationellt konsensus kring industrins betydelse för Sveriges välstånd och därmed välfärd .

En annan gissning är att trycket i frågan kommer att leda till att gamla dogmer kring låglönejobb kan läggas åt sidan och att lägre ingångslöner och en mer flexibel arbetsmarknad kan bli verklighet. Idag är Sverige sämst i OECD att sätta människor med utländsk bakgrund i arbete (jämfört med majoritetsbefolkningen) och här är de höga lägstalönerna en viktig pusselbit (se gärna detta blogginlägg). Den som säger något annat säger emot bättre vetande, sedan kan man av politiska skäl ändå vara emot det förstås.

Allt detta är välkommet. Men tyvärr befarar jag också att trycket mot politiker att komma med svar kan leda till en ökad protektionism. Svenskarna kallas skämtsamt för frihandelstalibaner i Bryssel. Man behöver inte gå längre än till Norge för att uppleva en helt annan politisk debatt kring att ta ett nationellt ansvar i samband med till exempel uppköp, företagsflytt och så vidare. Frankrike och flera andra europeiska länder ska vi inte ens tala om. Det är inte otroligt att Sverige kommer gå åt detta håll. De politiska tongångarna kring Volkswagens köp av Scania och Pfizers bud på Astrazeneca var nya och pekar på att så är fallet.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Istället för att förminska och håna Sverigedemokraternas väljare bör man lyssna och försöka förstå. Och ju mer man förstår, desto mer troligt är det att oron kring den svenska industrin och jobben är en underskattad faktor i deras oro och för deras beslut på valdagen.