SPECIAL: ENERGI – I väntan på den stora elchocken
Vadå, eluppror? Svensk industri sitter i dag helnöjd och åker gräddfil med hemliga energiavtal och lägre skatter. Men bakom hörnet skrämmer ett energipussel där alla bitar hänger i luften. Och de kan trilla ned precis hur som helst.
Lika säkert som blixthalka på senhöstenbjuder de svenska vintrarna på ilskna elkunder. Orsakerna för att priserna ska rasa i höjden eller i alla fall åka jojo tycks outtömliga. Är det inte brott på någon kabel eller plötsliga köldknäppar så skylls det på låga nivåer i vattenmagasinen eller underhållsstopp i kärnkraftsverken. En annan orsak är ett kartellikt samarbete av de dominerande kraftbolagen, menar åtminstone de allra mest frustrerade elkunderna. Få marknader lär ha blivit lika utskällda som elmarknaden och riktas inte ilskan mot själva priserna så handlar det om krångliga räkningar och oklara regler. Utbrotten kommer främst från privatpersoner och småföretag. Men från Sveriges allra största elkonsumenter, de elintensiva storbolagen, är det anmärkningsvärt tyst om höga elpriser. Och kommer det kritik från industrijättarna så är den mer svepande och av det pliktskyldiga slaget, trots att Sverige har en internationellt sett elintensiv industri där varje öres förändring av elpriset obönhörligen slår på deras konkurrenskraft. Hur kan det komma sig? Det enkla svaret är att den elintensiva basindustrin helt enkelt är ganska nöjd med dagens läge. De lever nämligen sitt eget liv på den annars så infekterade elmarknaden med låga skatter och långa avtal med kraftbolagen. Men framför allt så är de svenska elpriserna, trots en kraftig uppgång det senaste decenniet, fortfarande hyfsat konkurrenskraftiga. Men så är läget i dag. Oron inom det tunga näringslivet är desto större för en drastisk förändring inom bara några år. EU driver på hårt för att den europeiska elmarknaden ska harmonieras vilket många bedömare hävdar skulle leda till stigande priser i Norden. Industrin vill behålla kärnkraften, och gärna investera själva i nya reaktorer, men oroas över den bräckliga energiuppgörelsen 2009 som de anser egentligen stänger dörren för nya reaktorer. Och politikerna sätter alldeles för stort hopp till vindkraft och annan förnybar energi, kraxar basindustrins olyckskorpar. Just klimatfrågan ligger som en våt filt över hela energiområdet eftersom det hastigt kan göra om spelreglerna. Den svenska basindustrin sysselsätter direkt och indirekt 400 000 personer. Med ett exportvärde på runt 275 miljarder kronor står den för 50 procent av landets nettoexport. Gruv-, stål- och pappersindustrins betydelse för Sverige kan knappast överdrivas och allt pekar på att beroendet inte är på väg att minskas. Tvärtom, Sveriges stora investeringar sker i dag i till exempel just gruvor. Basindustrin förädlar malm, skog med mera i pappersbruk, smältverk, kemifabriker och gruvor. Det är en extremt elintensiv verksamhet och man kan därför säga att de här industriernas kärnverksamhet är att förädla energi. Därmed är svensk industri också mer beroende av energipriserna än andra europeiska länder. Särskilt elpriset har blivit avgörande för konkurrenskraften eftersom basindustrin målmedvetet gått över till el från fossila bränslen sedan 1970-talets oljeprischocker. I början på 1970-talet svarade oljan för nära hälften av hela industrins energianvändning mot under 10 procent i dag. Till skillnad mot andra länder har svensk industri också låg användning av naturgas. Vattenkraften och kärnkraften, som började byggas ut på 1970-talet, har blivit en av den svenska basindustrins största konkurrensfördelar, om inte den allra största. I Sverige konsumeras 30-40 procent av elen inom industrin, jämfört med drygt 20 procent i snitt i EU. ”Vi har anpassat vår industristruktur efter de råvarutillgångar vi har i Sverige och samtidigt den goda tillgången på el som relativt gett fördelaktiga elpriser. Det är därför som det är så viktigt hur elpriset utvecklas i framtiden”, säger Maria Suner Fleming, energiansvarig på Svenskt Näringsliv. ”Vi har fortfarande en konkurrensfördel med ett lågt elpris. Men det är tydligt att den här fördelen har krympt och det finns en befogad oro för att den kommer att försvinna helt.” Vårt diagram, som bygger på unika siffror som VA tagit fram, visar att spotpriserna på den nordiska elbörsen, Nordpool, har stigit kraftigt det senaste decenniet. Förklaringarna till uppgången är många och väl genomtröskade vid det här laget (se separat ruta). Men som också framgår av diagrammet har priserna stigit ännu mer i stora konkurrentländer som Tyskland och Frankrike. Diagrammet stämmer alltså inte med den allmänna synen att konkurrensfördelen för svensk industri i form av låga elpriser har försvunnit. Men därmed inte sagt att det är fel, spotpriset ger nämligen långt ifrån hela bilden. För privatpersoner och småbolag ligger spotpriset nära det pris som de verkligen betalar. Men stora energislukare, som Boliden, SSAB, LKAB, Storaenso, Holmen med flera, tecknar i stället avtal direkt med kraftproducenterna som garanterar dem bra priser under lång tid, ibland uppemot tio år. Detsamma gäller deras utländska konkurrenter som tecknar avtal med deras länders lokala kraftbolag. ”Ingen får se vad de här storbolagen betalar för elen och det gör jämförelsen mellan länder svår. Allt som är mätbart kring elpriset är ointressant och allt som är intressant är omätbart”, menar Magnus Thorstensson, marknadsanalytiker på Svensk Energi, som ändå anser att i brist på annat kan spotpriserna fungera som en hyfsad bas för en jämförelse. ”Det som skiljer är hur mycket kraftbolagen i olika länder är beredda att sänka sina priser till landets tunga industri. I många länder är det staten som äger kraftbolagen varför attraktiva elavtal med nyckelindustrier kan liknas vid industripolitik. Därför är till exempel de statliga kraftbolagen i Frankrike mer generösa mot sina franska industribolag än vad vi är i Sverige. Men med de låga spotpriserna står sig ändå förutsättningarna för svensk basindustri hyfsat bra”, säger han och får medhåll av Maria Suner Fleming på Svenskt Näringsliv. ”Att veta hur mycket industrin i olika länder verkligen betalar för sin el är närmast omöjligt, vi vet inte hur förhandlingsvilliga kraftbolagen är i olika länder eller vilka direktiv de kan ha från sina politiker. Men de signaler vi får av svenska storbolag är att det är enklare att förhandla fram bra priser i andra europeiska länder och i USA än i Sverige.” Svenska storföretag köper dessutom en jämförelsevis stor andel av sin el över Nordpool jämfört med konkurrenterna i Europa som nästan uteslutande lutar sig mot bilaterala avtal. Anledningen är att den nordiska elbörsen bedöms fungera mycket bra med stor handel och transparenta priser. Något som ytterligare försvårar en jämförelse är att en stor del av elpriset består av skatter och avgifter i olika led. Skatter och avgifter för producenterna bakas visserligen in i spotpriset. Det gör däremot inte skatter och avgifter i konsumtionsledet. Men även vid en genomgång av de här extra avgifterna visar att svensk industri ligger väl till vid en jämförelse. Tillverkningsindustrin i Sverige betalar bara 0,5 öre per kilowatt i skatt på elen. De flesta länder tar visserligen ut låga elskatter från industrin, men 0,5 öre är den nedersta gräns som tillåts av EU så det finns åtminstone inga länder med lägre skatt än Sverige. Summa summarum lider givetvis den elintensiva basindustrin av det senaste decenniets allt dyrare el i Sverige. Att den inte visar en större upprördhet beror på att de högre priserna är ett globalt fenomen som inte minst förklaras av att elpriset påverkas av priset på fossila bränslen som kol och olja (se separat ruta). Men det förklaras också av en annan faktor, nämligen att svensk basindustri själv börjar bli allt större producent av el och därmed sitter på två stolar. Under 1900-talet ägde många elintensiva företag sina egna vattenkraftverk. De flesta såldes under 1990-talet till de stora kraftbolagen. Anledningen var att man utgick ifrån att kraftbolagen skulle kunna förvalta dem bättre och därmed ge lägre priser. Andra skäl var att det fanns ett uppdämt investeringsbehov i kraftverken och att det rådde en allmän trend att fokusera på ”kärnverksamheten”. Nu har pendeln svängt tillbaka, i dag vill basindustrin återigen få kontroll över kraften. Lite i skymundan har industrin seglat upp som den största investerarna av förnyelsebar energi. Till exempel tillhör skogsbolag som SCA och Holmen båda Sveriges största investerare av vindkraft. Holmen ska bygga vindkraft för 10 till 15 miljarder kronor till och med 2020. Stålindustrin har blivit skicklig på att ta till vara överskottsenergi från stålprocessen som omvandlas till el, SSAB är till exempel självförsörjande av el till mellan 30 och 50 procent av behovet. Och säljer dessutom överskottsgas till lokala kraftbolag. ”Den elintensiva industrin går mot att bli en energiindustri. Dessutom har de sina bilaterala avtal med kraftverken så har de sitt på det torra och behöver inte bry sig om att det finns ett oligopol bland kraftbolagen”, säger Björn Karlsson som är professor i energisystem vid Linköpings tekniska högskola. Sammantaget finns det alltså flera förklaringar till att den elintensiva basindustrins lobbyister ligger hyfsat lågt i den annars så hetsiga elprisdebatten. Men helt tysta är de inte. Om situationen är bra i dag så finns det en desto större oro för att den ska bli sämre i framtiden. Och som vanligt i den genompolitiserade elmarknaden utgörs riskerna av politiska beslut och ambitioner. I Europa såväl som i Sverige. Den europeiska elmarknaden avreglerades 2007 med syfte att skapa en gemensam marknad. Ambitionen var att med gemensamma nät möjliggöra för elen att flyta fritt mellan länderna och på det sättet skapa ett enhetligt pris. Priserna har visserligen harmoniserats något mellan länderna de senaste åren, men de flesta bedömare är ändå överens om att avregleringen är ett misslyckande och att det är en lång väg kvar att gå. Politiker i Bryssel är frustrerade över att länder inte uppfyller tidigare direktiv. Just nu pågår ett arbete inom EU med att ta fram ett gemensamt regelverk som ska vara på plats 2014. Sverige har sedan 1996 varit en del av den nordiska marknaden som sedan några är kopplad till den nordeuropeiska elmarknaden. Norden fungerar nu som en förebild när EU ska harmonisera alla regioner för att få elen att flöda fritt. ”Om EU lyckas driva igenom en gemensam marknad skulle företagen sannolikt tvingas över till rörliga priser. För den svenska elintensiva industrin skulle det också handla om betydligt högre priser än i dag, priserna skulle jämnas ut i Europa. Det här är förstås ingenting som den svenska basindustrin vill”, säger Björn Karlsson. ”Visst är det så, ju mer integrerad marknaden i Europa blir, desto mindre blir fördelarna för svensk basindustri gentemot deras europeiska konkurrenter. Men på alla andra områden går utvecklingen åt mer handel över gränserna och det är ingen ide att försöka stoppa utvecklingen på den här marknaden heller men det tydliggör vikten av att skapa bra förutsättningar i Sverige och Norden”, säger Maria Suner Fleming, energiansvarig på Svenskt Näringsliv. Den stora frågan som alla ställer sig är hur nära den här gemensamma marknaden verkligen är. Enligt politikerna i Bryssel är den nära, men enligt andra bedömare är det bara en utopi. ”En fullständig utjämning av priserna kommer att dröja många år, om det ens är möjligt. Anledningen är att det krävs orimliga investeringar i form av nya kablar mellan länderna för att den ska bli verklighet. Om man tittar på terminspriserna på el, som alltså ger en indikation om framtiden, är det heller ingen som tror på en harmonisering av priserna de närmaste åren”, säger Magnus Thorstensson. Men Björn Karlsson vid Linköpings universitet menar att behovet av mer överföringskapacitet är en myt. ”Kablarna finns, det handlar i stället om en ovilja från kraftbolagens sida att integrera sig med andra länder. Jag tillhör dem som tror att EU verkligen kommer lyckas att driva igenom en förändring och i så fall lär även den elintensiva basindustrin tvingas över till rörliga priser och dessutom till helt andra nivåer, kanske en fördubbling.” Ingen vet alltså om och när en gemensam europeisk marknad blir verklighet. Men blir det så är alla överens om att det i praktiken blir ointressant var elen produceras. Bara för att ett land har god tillgång på el, som Sverige, kommer inte industrin att gynnas. Därför är Europafrågan tätt sammankopplad med den allra hetaste energifrågan för basindustrin i dag: kärnkraft. Enligt basindustrin är kärnkraftens vara eller icke vara närmast avgörande för deras framtid och vilja att investera i Sverige. De applåderade därför Alliansens energiuppgörelse från 2009 där man slog fast att gamla uttjänade reaktorer skulle få ersättas med nya. Flera svenska och även finska kärnkraftsanläggningar faller för åldersstrecket i mitten av 2020-talet. Basindustrins egna kraftbolag, Industrikraft (ägt av Boliden, Holmen, SCA, Stora Enso och SSAB), började titta på möjligheten att med egna medel investera i kärnkraft. Dels för att säkra elförsörjning till sig själva. Dels också för att driva på utvecklingen. ”Det tar ungefär femton år att bygga en ny reaktor med alla tillstånd som krävs. Så för att ha ersättningen på plats när de gamla fasas ut är det bråttom”, säger Mats Gustavsson, vd på Industrikraft. Men tre år efter uppgörelsen har den inledande entusiasmen ersatts med frustration. Den nya lagen har i praktiken visat sig betyda att ingen vill investera i reaktorer. Enligt lagen får de nya reaktorerna bara byggas på samma plats som de gamla vilket betyder att Eon, Vattenfall och Fortum – som i dag kontrollerar kärnkraftverken – helt kan bestämma om det ska byggas reaktorer eller inte. Och deras intresse är minst sagt svalt. Industrikraft har försökt att samarbeta med kraftbolagen om att investera i nya reaktorer. Det enda bolag som visade något intresse var Vattenfall som förhandlade med Industrikraft fram till förra sommaren då Vattenfall drog sig ur med motiveringen att det inte finns några förutsättningar att nå lönsamhet för nya reaktorer. ”Det kommer att bli ett stort elöverskott på 50 terawattimmar i Norden framöver”, sade Vattenfalls vd Öystein Löseth i en kommentar då och pekade på att det därför är en dålig affär att öka överskottet av el ännu mer. Överskottet kommer ifrån nya vindraftsverk och ökad produktion i befintliga kärnkrafts- och vattenkraftsanläggningar. Men basindustrin har en helt annan syn än Vattenfall. ”Visst, alla vet att det blir ett överskott de närmaste åren. Men när kärnkraften fasas ut om sådär tio år är vår bedömning att det i stället blir ett underskott av el. Ny produktion i form av kraftvärme och vindkraft räcker inte till för att ersätta kärnkraften som dessutom behövs som ”balanskraft” eftersom vindkraften varierar kraftigt dag för dag. Elpriset skulle åka upp och ner utan kärnkraft. Utan kärnkraft riskerar helt enkelt svensk basindustri att tappa sin konkurrenskraft”, säger Mats Gustavsson. Förutom vd på Industrikraft är han också energiansvarig på Boliden som är delägare i finska motsvarigheten till Industrikraft (Voimaosakeyhtiö). Tillsammans med finska stålbolag samt energijätten Eon planerar man för ett helt nytt kärnkraftverk i norra Finland som ska leverera el till delägarna till självkostnadspris. I Finland pågår redan bygget av två nya reaktorer vid det befintliga kraftverket i Olkiluoto. Där har politikerna fattat ett beslut om att bygga ut och modernisera kärnkraften. Men i Sverige råder alltså en stor osäkerhet om vad politikerna vill och vad som går att göra enligt den nya uppgörelsen. Allianspartierna är av uttalanden att döma inte överens och industrin har satt sitt hopp till att den nye S-ledaren Stefan Löfven ska kunna få till en bredare uppgörelse. Som ordförande i Metall var han positiv till kärnkraft och ett av hans första utspel som ny partiledare var att bjuda in regeringen till samtal kring energipolitiken (se separat intervju med Stefan Löfven). Att regeringen gav honom kalla handen retade förespråkare från basindustrin som framför allt efterlyser stabila spelregler och en långsiktig blocköverskridande energiuppgörelse för att våga investera. ”Kärnkraftsuppgörelsen från 2009 har lamslagit utvecklingen, den öppnar inte upp för nya spelare. Vi vill skapa konkurrens och det måste finnas möjlighet att sätta i gång nya reaktorer så fort de är färdiga. Men som lagen ser ut måste man vänta ut att de gamla först släcks och det påverkar alla kalkyler. Vi påpekar ideligen det här för politikerna, men får väl inte direkt något våldsamt gehör”, säger Mats Gustavsson. Han, och många med honom från basindustrin, menar att oviljan att investera i kärnkraft från de stora kraftbolagens sida är ett tydligt exempel på hur dåligt dagens elmarknad fungerar. ”Man kan ifrågasätta om kraftbolagen har något incitament att investera i kärnkraft över huvud taget. De tjänar stora pengar på dagens billiga vattenkraft och kärnkraft och vill inte äventyra sina vinster genom att producera mer el. De straffas inte heller för sin låga tillgänglighet, till exempel jämfört med Finland. Eller varför de gör annars underhållsarbeten mitt i vintern? Då stiger elpriset och deras andra energikällor blir lönsamma”, säger KG Ramström som är teknisk direktör på ståljätten SSAB. Den så kallade tillgängligheten i de svenska kärnkraftverken ligger på låga 70 procent mot 90 procent i Finland. Fjolårets olycka i japanska Fukushima har gjort kärnkraften till en ännu mer aktuell och delikat fråga för industrin, olyckan har fått Europa och tillväxtländerna i Asien att gå åt helt olika håll i sin syn på kraftkällan. Få torde missat att Tyskland överraskade omvärlden med beslutet att avveckla kärnkraften på tio år. Men den kärnkraftskritiska opinionen i Europa har även fått politiker i Belgien, Österrike och Schweiz att gå samma väg som Tyskland. Till och med världens mest kärnkraftsberoende land, Frankrike, kan börja fasa ut sin kärnkraft om Francois Hollande vinner valet och håller sina löften. Samtidigt som Europa monterar ned sina anläggningar investeras det kraftigt i kärnkraft i tillväxtländer som Ryssland, Indien och Kina. Den ekonomiska förskjutning från väst till öst riskerar att påskyndas ytterligare på grund av den helt motsatta inställningen till kärnkraft, menar tunga röster från industrin. ”Att det satsas så mycket på kärnkraft i tillväxtländer gör energiförsörjningen ännu mer till en överlevnadsfråga för den svenska industrin”, menar Mats Gustavsson. Maria Suner Fleming på Svenskt Näringsliv menar att Europa även riskerar att förlora konkurrenskraft på grund av utsläppshandeln. ”Svensk basindustri konkurrerar ju inte bara inom EU. Att Europa genom utsläppshandelssystemet höjer elpriserna när inte övriga världen går den vägen är ett bekymmer för konkurrenskraften långsiktigt. Detta kommer att påverka investeringsviljan i Europa och möjligheterna för den energiintensiva industrin att vara kvar i EU.” Överlevnadsfråga eller inte. Inom basindustrin är man övertygad medan andra menar att det är ett allvarligt feltänk. Att ersätta kärnkraftverk leder inte alls till tryggade elpriser i framtiden. ”Det är frapperande vad okunniga den elintensiva industrin är som tror att kärnkraft i Sverige är lösningen. Det framtida elpriset kommer inte påverkas ett dugg av vad vi gör i Sverige, det spelar inte någon roll varifrån kraften i Europa kommer”, säger Björn Karlsson. Avregleringen av den europeiska elmarknaden och kärnkraftsfrågan är alltså två faktorer som är tätt sammankopplade. Det är också områden där politikerna sitter i förarsätet och där osäkerheten kring framtiden är stor. Att ingen riktigt vet vad som kommer hända är ingenting som den för Sverige så viktiga basindustrin gillar. Men att ingen vet vad de betalar för elen i dag verkar de desto mer nöjda med.
PONTUS HERIN
BILDTEXT:
Hemlighetsfullt. ”Ingen vet i dag hur mycket svenska storbolag egentligen betalar för sin energi”, säger Magnus Thorstensson på Svensk Energi. Lågpris. Visserligen har priset på energi i Norden ökat under de senaste tio åren. Men prisökningen har varit betydligt lägre än jämfört med spotpriset på el i till exempel Tyskland och Frankrike. Tuffare tider. Sverige har länge haft en fördel av låga elpriser. Nu är oron stor för att den fördelen kommer att försvinna, anser Maria Suner Fleming på Svenskt Näringsliv. Energislukare. Den tunga, energiintensiva industrin spelar en avgörande roll för svenskt näringsliv. På bilden Stora Ensos bruk i Skoghall i Värmland. Fördubblat pris. EU:s pågående arbete för en gemensam elmarknad kan leda till dubbelt så höga priser, anser Björn Karlsson, professor vid Linköpings universitet. Effektiviserat. Genom en framgångsrik energieffektivisering har svensk industri under de senaste fyrtio åren konsekvent minskat sin energianvändning. Kärnkraftsberoende. Det är fortfarande kärnkraft som håller svensk energiproduktion under armarna. Trots stora investeringar i vindkraft står det ännu för en blygsam produktion. Relativ minskning. Sett till elkostnader i förhållande till andra rörliga kostnader inom industrin har de minskat. Förutom för pappersindustri där trenden är motsatt under senare år. Fortsatt framåt. Finland har bestämt sig för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften. I Olkiluoto byggs det två nya reaktorer. Tungviktare. Mats Gustavsson, vd för Industrikraft som ägs av näringslivet, ska trygga den energiintensiva svenska storindustrins framtida energibehov. Men han är orolig. Kritisk. KG Ramström, teknisk direktör på SSAB, ifrågasätter de stora kraftbolagens tveksamma hantering av kärnkraftverken. Ifrågasatt. Tyska demonstranter visade sitt missnöje i samband med kärnkraftsolyckan i Fukushima och en japanska som skannas på plats.
FAKTARUTA:
Oljepriset styr i slutändan elpriset Som alla råvaror påverkas elpriset av efterfrågan och utbud. Till exempel efterfrågas det mer el under en högkonjunktur än en lågkonjunktur. Precis som förbrukningen av el är större under vintern än sommaren. Tillgången på vattenkraft är en viktig faktor på utbudssidan. Avregleringen av den nordiska elmarknaden har skapat en ”marginalprissättning” av el vilket betyder att den sist producerade kilowatttimmen sätter priset. Att vi har extremt låga rörliga priser på el i Sverige, tack vare vattenkraft och kärnkraft, betyder inte så mycket när priset sätts på marginalen, det vill säga av den sist producerade kilowattimmen. Eftersom el inte kan lagras utan måste konsumeras direkt så måste kraftproducenterna ta till andra, dyrare kraftkällor som kraftvärme och fossil kondenskraft. Det är dyrare alternativ och det som vanligtvis bestämmer priset. Att just kondenskraft är prissättande på marknaden innebär alltså att stigande priser på fossila bränslen normalt leder till stigande elpriser. Vilket har bidragit till kraftigt ökade vinster för kraftbolagen som saknat incitament att effektivisera och bygga ut anläggningar i tillräcklig utsträckning, anser kritikerna.