Hur invandringen ritar om den politiska skalan

Om en händelse inte passar in i din världsbild, vifta bort den eller styr om diskussionen så att den passar in. Denna debattstrategi har använts i alla tider, trots sin intellektuella ohederlighet. I den svenska politiska debatten skulle den bäst kunna uttryckas så här: om en händelse inte passar in på vänster-höger skalan; se till att den gör det! Några av de senaste månadernas stora diskussionsämnen bland politiker och människor visar hur stark viljan att behålla det här beprövade sättet att se på politiken är.

Diskussionerna efter Paris-attentaten kom snabbt att handla om orsaker. Sprängningarna var en logisk följd av sociala orättvisor, diskriminering och västsidans imperialism i mellanöstern menar vänstersidan. Nej, det handlar om individens egna ansvar, säger motståndarlaget.

Debatten om de sexuella övergreppen i Köln, Karlstad, Kalmar, Stockholm och andra städer har kommit att handla om kultur. Ska man tona ned att det till stor del varit män med rötter i andra kulturer som stått för handlingarna? Med motiveringen att kultur och etnicitet inte spelar någon roll här eftersom män överallt är likadana. Eller ska man som det andra, blåa, lägret menar diskutera de kulturella skillnaderna, mellan till exempel svenska och nordafrikanska män?

Besattheten av att organisera upp de två olika lagen på ett prydligt och välbekant sätt har bidragit till att debatten om debatten tagit så stor plats. Svenska tidningars sena reaktioner att skriva om övergreppen visar på en politisk korrekthet och ovilja att skildra verkligheten, hävdas det från högerhåll. Nonsens säger andra laget. Däremot visar polisens mörkande av händelserna i Stockholm i somras på deras unkna kvinnosyn. Allt detta är förstås viktiga frågor som bör redas ut men som inte har något med själva övergreppen att göra.

Så håller det på, tonläget är uppskruvat och hätskheten påtaglig. Mönstret upprepas, allt ska passa in i denna vänster–höger skala, som jag skrivit om tidigare här. Men det blir onekligen krystat där identitetspolitik och osynliga strukturer blir till huvudteman. Kombattanterna granskar hur människor positionerar sig, vilka (dolda) agendor som finns och debatten om debatten blir plötsligt det viktiga.

Det handlar mindre om reell politik. Jag tror dessutom att det mest är förvirrande för den stora massan medborgare som hellre ser att politikerna och proffstyckara kunde enas kring sådant de sannolikt tycker är viktigare: hur ska vi förhindra den här typen av händelser i framtiden?

Så länge utmaningarna i Sverige mest handlade om att skapa jobb och frågorna handlade om ekonomisk rättvisa och offentliga sektorns storlek var det enklare för politiker och proffstyckare. Det fanns en tydlig uppdelning enligt den gängse skalan. Fjolårets stora flyktingströmmar har helt ändrat detta. För politiker är händelsen av en sådan magnitud att det inte går att negligera frågan. Politiker är tvungna att diskutera nivåer, utanförskap i förorten, låglönejobb och till och med neddragningar i välfärden. Frågor som i alla fall jag tycker har tagits alldeles för lätt på tidigare. Att Socialdemokraterna lyfte bort integrationsministerposten säger det mesta.

flyktingarVäljarna går numera heller inte med på något annat än att integrationsfrågorna tas på största allvar. Härom veckan släpptes en ny opinionsundersökning som visar att den överlägset viktigaste frågan bland väljare är den om flykting- och invandring. Hela 46 procent placerar den som etta, att jämföra med skolan som med 7 procent ligger tvåa. För bara ett och ett halv år sedan tyckte 13 procent att invandringen var viktigast och historiskt sett har den legat i botten av alla frågor. Det är en sensationell utveckling som fått märkligt lite uppmärksamhet. Tidigare har väljarnas prioriteringar på ett annat sätt rimmat bättre med det som politikerna gärna talat om och därmed också passat in i den politiska skalan.

Invandrings- och integrationsfrågor låter sig inte passa in här lika enkelt utan frågan följer andra skalor. Idag är det Vänsterpartiet och Centerpartiet som vill ha mer öppna gränser. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna är hyfsat överens om mer restriktiva nivåer och tuffare gränskontroller. Miljöpartiet är mer öppet för flexiblare löner och tillhör därmed mer det blåa laget i denna plötsligt så heta fråga som blivit en del av integrationsdebatten. Inom vänsterblocket kan väl ingen ha missat hur flyktingfrågorna har splittrat dom tre partierna. Även inom alliansblocket blir det nu uppenbart hur den liberala och konservativa ideologin skiljer sig åt – något som kunnat sopas under mattan så länge de politiska frågorna handlat om arbete, skatter och offentlig sektor istället för nationella gränser och en auktoritär politik. Så har vi naturligtvis Sverigedemokraterna som inom välfärdsfrågor tillhör vänstersidan men högersidan i värderingsfrågor vilket nu plötsligt blivit svårare att bortse ifrån i takt med att partiet växer i alla opinionsundersökningar. Var hör de hemma egentligen?

Som sagt, invandrings- och integrationsfrågorna tvingar fram nya skalor som blir relevanta. Statsvetare brukar ofta beskriva en ny skala där skiljelinjen går mellan å ena sidan gröna, alternativa och liberala värderingar (GAL). Och å andra sidan traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar (TAN). Då plötsligt hamnar de politiska partierna i nya lag. I helgen publicerades en ny opinionsundersökning (från Sifo) som i vanlig ordning delade upp blocken på sedvanligt sätt. Men om en inte alltför lång framtid kanske resultatet skulle skrivas så här istället:

Konservativa: 48,2

Vänstern: 31,3

Liberalerna: 12,8

Miljöpartiet: 5,9

Eller förresten, även det är nog ett för enkelt sätt att se på saken. Läs gärna Daniel Suhonens betydligt djupare men också underhållande tankeexperiment kring detta här.

Klart är i alla fall att det som en gång var ganska enkelt att dela upp i två lag är betydligt mer komplext nu. Inte för att särskilt många politiker vill ha det så, tvärt om, utan därför att väljarna (sannolikt omedvetet) kräver det och att invandrings- och integrationsfrågorna varit den utlösande faktorn.