Hoten mot börsen

SPECIAL: HOTEN MOT BÖRSEN – Därför älskar ingen längre börsen

 Börsens självklara roll som samhällsekonomins finansiella nav är hotad. Och det handlar inte bara om ett tillfälligt hack i kurvan. Veckans Affärer har kartlagt tio hot som kan slå undan benen för en fungerande aktiemarknad.

År 1999 kunde världens aktiemarknader blicka tillbaka på två unika decennier. Under de tjugo åren dessförinnan hade värdet på Stockholmsbörsen ökat 56 gånger. Marknaden för nyintroduktioner var också lysande med ett femtiotal nya börsbolag, bara under 1999. I slutet av 1990-talet började också skissandet på en ny  pensionsreform som skulle ge de statliga AP-fonderna en större frihet  i sina placeringar. Syftet var att låta dem köpa mer aktier, precis  som alla andra pensionsfonder redan hade gjort i flera år med  strålande resultat. Då var det aktier som gällde och att  aktiemarknaden skulle stiga med minst 8 procent om året över tiden  var den etablerade sanningen. AP-fondernas avkastningskrav skulle  komma att sättas därefter.   År 2011 – bara tolv år senare – kunde läget knappast vara mer  annorlunda.  Nyintroduktionerna har torkat upp sedan flera år. Börserna har svängt  upp och ned sedan millennieskiftet, men sett till hela perioden står  indexen i dag på samma nivå som hösten 1999. En effekt är att  samtliga AP-fonder missat sina avkastningskrav, mätt tio år bakåt.  ”I slutet av 1990-talet räknade alla med att aktiemarknaden skulle  fortsätta att stiga för all framtid. Man glömde att börsen hade haft  en negativ real avkastning i tre decennier innan 1980-talet. Man  tänkte heller inte på att den fantastiska uppgång som vi upplevde  under 1980- och 90-talen förklarades av ett extremt  efterfrågeöverskott av aktier”, säger Magnus Henrekson, vd på  Institutet för näringslivsforskning. ”Alla stora institutioner skulle in på börsen, inte minst  pensionskapitalet. Om börsen ska uppleva en sådan era igen måste  utbudet av kapital och efterfrågan på aktier att öka på ett liknande  sätt som under de närmaste decennierna. Men det kommer inte ske.”  En trend världen över är att pensionsavgångarna kommer att öka snabbt under de närmaste decennierna vilket kommer att dränera institutionerna på kapital. Dessutom stressas pensionsbolagen av extremt låga räntor, vilket i sin tur tvingar dem att vara mer likvida. Pensionskapitalets betydelse för världens börser kan knappast överdrivas och att två trender tydligt pekar på att de tvingas kliva ur aktiemarknaden är i sig ett stort hot mot världens börser. Men de är långt ifrån de enda.  Tio allvarliga hot har under det senaste decenniet seglat upp som  mörka moln på börshimlen. Och som en våt filt över hoten finns den  torka av nyintroduktioner som drabbat västvärlden under det senaste  decenniet. Om en börsnotering tidigare var det självklara  alternativet för en ägare som vill sprida ägandet så är det inte  längre så. Stora institutioner vill i dag inte betala tillräckligt  mycket – i ägarnas ögon – för nyintroduktioner. Därför säljer de  hellre till spelare utanför börsen som är beredda att betala mer. Ett  annat hot kommer från politiker som med fler regleringar ökat  kostnaden för att vara ett publikt bolag. Lägg därtill en ökande  misstänksamhet kring börsen från allmänhetens sida och det blir allt  svårare att se den ljusblå himlen bakom alla mörka moln.   Tillsammans har de här hoten, som i mångt och mycket överlappar  varandra, sparkat i gång en intensiv internationell debatt bland  akademiker, företag och politiker. Frågan är om börsens tidigare så  helgjutna roll i zenit av det kapitalistiska systemet är på väg att  krackelera.  Allt fler varnar nu för allvaret i situationen. Börsens uppgift är  att förse växande bolag med kapital och oavsett inställning till en  fri marknadsekonomi går det inte att förneka att världens börser har  spelat en avgörande roll för den exceptionella ekonomiska tillväxten  i världen under 1900-talet. Det gäller inte minst i Sverige där  verkstadsbolag som Volvo, Asea, SKF, Sandvik, Atlas Copco och många  andra industribolag levt i symbios med Stockholmsbörsen som försett  dem med kapital som de investerat för att kunna erövra världen med  sina produkter. ”Akademisk forskning visar utom allt tvivel att börsen har en viktig  samhällsekonomisk roll i att förse företag med kapital. Det gäller  för stora bolag, men kanske ännu mer för små tillväxtbolag.  Riskkapitalbolag som investerar i tidiga faser är helt beroende av en  väl fungerande börs för att de ska våga satsa, börsen är ofta deras  slutliga mål. Så om det vi ser nu är en permanent trend är det klart  oroväckande”, säger Per Strömberg, chef för Institutet för  finansforskning (SIFR) på Handelshögskolan i Stockholm.   Per Strömberg sätter därmed fingret på en avgörande fråga: Är det som  händer nu något permanent eller bara något tillfälligt och ett  resultat av flera års trist börsutveckling?  I perioder av börsfall blir alltid nyintroduktionerna färre.  Erfarenheten säger dessutom att det är lätt hänt att överdriva hot  och problem när tiderna är dåliga och aktiekurserna nedtryckta. Nu  kommer vi från ett slagigt börsdecennium med IT-krasch, finanskris  och nu senast höstens europeiska skuldkris. Frågan är därför om  ointresset för börsnoteringar bara är en tillfällighet som kommer att  gå över. Eller om det nu finns andra, mer grundläggande, skäl till  att börsens roll är hotad. En hel del talar faktiskt för det senare.   Undantaget några asiatiska börser har nyintroduktionerna i världen torkat upp under en längre period. I USA har antalet börsintroduktioner under 2000-talet minskat till nära en tredjedel jämfört med 1990-talet. I London har nyintroduktionerna halverats på bara fem år. Och i hela Europa finns bara ett fåtal små börser som vuxit i antalet noterade bolag under det senaste decenniet. Stockholmsbörsen lider alltså av samma bekymmer som alla andra.  Veckans Affärer har kartlagt samtliga nyintroduktioner och utköp från  börsen sedan 1998. Vårt diagram på sidan 32 är en trist syn för de  som värnar om Stockholmsbörsens framtid. De senaste fem åren har bara  16 bolag introducerats och stora ”flaggskeppsnoteringar” från början  av seklet, som Teliasonera och Alfa Laval, lyser helt med sin  frånvaro. I stället är de nya bolagen mindre och okända.   Antalet bolag på Stockholmsbörsen har visserligen inte minskat med  mer än 18 stycken sedan 1998, till 258 bolag, men det förklaras av  fler parallellnoteringar samt att aktier byter listor från smålistor  som Aktietorget och First North till Stockholmsbörsen.  ”Visst är jag bekymrad över situationen, framför allt att vi inte  lyckas få in fler större bolag på börsen. Vi behöver det för vårt  ekosystem, det handlar i slutändan om sysselsättningen. När det  gäller mindre bolag har vi liksom övriga börser i Europa haft en  relativt bra aktivitet”, säger Jenny Rosberg, Europachef Nasdaq OMX  och ansvarig för de noterade bolagen.   I fjol trodde hon och många andra bedömare på ett starkt nyintroduktionsår under 2011. Så har det inte blivit, trots att den som följer affärspressen regelbundet kan läsa artiklar om alla bolag som ”står på kö” till börsen. Men det är mycket ett spel för galleriet. ”När bolag ska säljas väljer många bolag ett så kallad ‘dual track’ där en börsintroduktion och en försäljning utvärderas samtidigt. Sedan visar det sig att ytterst få verkligen väljer en börsnotering när de ska sprida ägandet, i stället väljer de andra alternativ”, säger Per Strömberg.  Den absolut viktigaste förklaringen till att nyintroduktionerna  minskat är att investerarna inte är beredda att betala det pris som  säljarna vill ha. Tiderna där en nyintroduktion var detsamma som  snabba kursuppgångar och enkla pengar är för länge sedan förbi.  Tvärtom har kursutvecklingen för nyintroduktioner under de senaste  åren varit dyster på Stockholmsbörsen såväl som globalt.  ”Investerare är helt enkelt trötta på att betala för mycket för en  nyintroduktion”, säger professor Paul Marsch vid London Business  School till Financial Times.  ”Vi har inga problem med att köpa aktier i nyintroduktioner, men vi vill inte betala ett högre pris för ett nytt bolag än för börsen i övrigt, vilket säljarna fortfarande vill ha. Då kan vi lika gärna köpa aktier i de redan noterade bolagen”, säger Caroline af Ugglas, aktiechef på Skandia Liv, som uppskattar att priset på bolag som säljs utanför börsen är minst 30 procent högre än det pris som de fått på börsen. ”Förutom priset är den höga volatiliteten på börsen ett bekymmer. Utanför börsen vet en ägare vad den kan få för bolaget. Dessutom får ägaren pengarna direkt och behöver inte riskera några kursfall. Det är en stor fördel i dagsläget”, menar Per Strömberg.  Enligt all finansteori är dagens situation där investerare alltså  betalar mer utanför börsen högst märklig. Publika bolag ger  investerare en likvid tillgång som de kan köpa och sälja när de vill,  vilket minskar deras risk. På börsen tvingas företagen att vara öppna  och transparenta vilket enligt skolboken minskar risken och bidrar  till börsens överlägsenhet i en investerares ögon. Mindre risk ger  ett högre pris. Men, som sagt, så lyder teorin och frågan är varför  den inte längre gäller.   Svaret är att fördelarna med att äga ett publikt bolag inte längre är  tillräckliga för att väga upp alla fördelar med att investera i bolag  utanför börsen. Så kallade ”buyoutfonder” har som affärside att köpa  upp bolag som struktureras om och effektiviseras för att sedan säljas  vidare. De verkar utanför börsen där de kan driva bolagen med en  högre belåning, har möjlighet att snabbt och enkelt skjuta till mer  kapital när det behövs, slipper kostnader som hör ihop med en  börsnotering (informationsgivning med mera) och slipper mediernas  granskning. Till exempel kring ledningars bonusar vilket många hävdar  gör att de lockar de skickligaste företagsledarna till sina bolag.   Buyoutfonderna drivs av så kallade private equity-bolag som EQT, Altor, Nordic Capital med flera. De här bolagen står för en stor del av utköpen från börsen och gör allt fler affärer överlag (se diagram på sidan 34). En grundbult i deras strategier är att sätta bolagen på börsen när de är omstöpta och värdet har ökat, men eftersom de får mycket mer betalt i dag utanför börsen har utvecklingen istället blivit motsatt – de säljer bolagen till varandra.  Att de har en fördel av att kunna verka utanför börsen understryks av  att de nordiska buyoutfonderna har slagit Stockholmsbörsen med råge.  En utredning gjord av den fristående riskkapitalexperten Adalbjörn  Stefansson visar att avkastningen i de stora private equity-fonderna  överstigit börsindex med i genomsnitt 10 procentenheter per år under  de senaste femton åren.   Tunga industriprofiler som Börje Ekholm på Investor och  Industrivärdens Anders Nyren har vid flera tillfällen varnat för att  spelreglerna gynnar private equity före börsen. Även flera i den  akademiska världen är kritiska till utvecklingen. Magnus Henrekson på  IFN pekar till exempel på det paradoxala i att bolag utanför börsen  kan ta mycket högre risker än de publika företagen.  ”Börsbolagen är inriktade på att undvika dåliga kvartal, det riskerar att slå hårt mot börskursen. De vill ha en så jämn utveckling som möjligt och undviker därför att ta för stora risker som till exempel en stor investering, även om den på sikt skulle kunna ge en god avkastning. I bolag utanför börsen planeras företagsstrategierna av en liten välinformerad grupp som inte behöver tänka på kvartalsrapporter eller vara rädda för kritik från analytiker eller småsparare. De kan därför agera djärvare. Börsbolagen blir som trygga obligationer medan de verkligt stora värdena skapas utanför börsen.  Det är ett stort bekymmer.”  Han menar också att politiker spär på problemen genom att införa  regleringar som försämrar för de publika bolagen. Det handlar till  exempel om skattesystemet som med avdragsrätten för räntekostnader  gynnar skuldsättning framför eget kapital. Magnus Henrekson är också  kritisk till de nya redovisningsreglerna (IFRS) som bidrar till att  göra börsen slagig.   Inte minst efter kraschen för Lehman Brother och den efterföljande finanskrisen har det varit en tydlig trend i västvärlden med ökade krav på de publika bolagen. Politikerna såg ett behov av att mer i detalj reglera bolagens informationsgivning, redovisning och hur de styrs och kontrolleras, det som kallas för ”corporate governance”. ”Regelmaskineriet nere i Bryssel gör mig orolig. Det finns en annan tradition av reglering inom EU än vad vi i Sverige, som tillämpar självreglering, är vana vid. Samtidigt finns det en medvetenhet i Bryssel om behovet att underlätta finansiering för mindre bolag och förenkla reglerna, och det gäller för oss att stödja dem”, säger Jenny Rosberg på Nasdaq OMX. ”Forskningen ger definitivt belägg för att alla nya regleringar efter  2008 har minskat antalet nyintroduktioner. Särskilt mindre bolag har  svårt att klara av de ökade kostnaderna”, säger Per Strömberg på SIFR  som också pekar på ett annat bekymmer för börsens småbolag:  ”Trenden är att analytiker slutar följa mindre noterade bolag med  svag likviditet. Det är ett problem eftersom det gör genomlysningen  sämre samtidigt som fördelen med att vara en likvid aktie inte finns  där längre.”   Samtidigt som private equity-bolagen alltså konkurrerar med världens  börser om de attraktiva bolagen behöver de också en hälsosam börs när  de ska sälja bolagen efter att de stöpts om. En situation där de bara  säljer företag till varandra i all oändlighet är förstås orimlig på  sikt. ”Vi lever i symbios med börsen”, upprepar fondernas chefer  varje gång ämnet kommer upp, tveklöst oroade över en utveckling där  börsen blir marginaliserad. Men de kan inte göra mycket mer än att önska. För om priserna på  bolag fortsätter att vara högre utanför börsen kommer  riskkapitalbolagen fortsätta att bolla runt bolagen till varandra så  länge det går, alternativt någon gång sälja till ett industribolag.  Och just nu verkar börsspåret stängt.   När Svenska riskkapitalföreningen frågade sina medlemmar om vilken  försäljningsmetod som kommer att vara vanligast under det närmaste  året svarade inte ett enda riskkapitalbolag börsen (se tabell på  sidan 34).  ”Private equity kan inte existera utan publika bolag. Börsen fyller  en väldigt viktig funktion i näringslivet och därför är det en  oroande utveckling. Men jag tror att vi befinner oss i en speciell  fas som kommer att gå över. Private equity har vuxit från ingenting  och tagit ‘marknadsandelar’ från börsen. Därför finns det en oro just  nu, men snart kommer det att plana ut och vi kommer att få se ett  jämviktsläge”, säger Adalbjörn Stefansson.   Ingen ifrågasätter att buyoutfonderna inte är något tillfälligt  fenomen, de är här för att stanna. Den intressanta frågan är om det  finns något ”jämviktsläge” och var det i så fall finns. Och hur länge  kommer fonderna att utarma börsen på bra bolag?   Avgörande för svaret blir hur de stora institutionerna agerar.  Över 80 procent av värdet på Stockholmsbörsen ägs i dag av  aktiefonder, stiftelser, försäkringsbolag, AP-fonder och så vidare.  Inte minst pensionskapitalets agerande har som sagt en avgörande för  börsens framtid.  Här har trenden under de senaste tio åren varit att minska beroendet  av Stockholmsbörsen och öka investeringar i aktier på  tillväxtmarknader. Tillväxten i världen sker i Asien medan  västvärlden spås få en ovanligt låg tillväxt de närmaste decennierna.  En annan tydlig trend hos pensionskapitalet är att öka andelen som  investeras i det som kallas ”alternativa” investeringar som  infrastruktur, råvaror, fastigheter och i just private equity-fonder.  Här har livbolagen gått i bräschen medan AP-fonderna varit begränsade  i sin frihet. AP-fonderna får i dag investera maximalt 5 procent av  tillgångarna i onoterade värdepapper.   Men just nu pågår en utredning om AP-fondernas framtida  placeringsregler.  I uppdraget till utredaren konstaterar regeringen att finansmarknaden har förändrats, förutsättningarna att åstadkomma riskspridning i dag ser annorlunda ut än för tio år sedan och att ”alternativ till aktier har blivit vanligare bland långsiktiga kapitalförvaltare. Bland placeringsmöjligheterna som vuxit fram finns onoterade aktier, infrastruktur och råvaror. Alla som VA talar med anser att utredningen syftar till att AP-fonderna kommer att ges större frihet att investera utanför börsen. Vilket också varit något som efterfrågats av fonderna själva. Alltså en klar parallell till hur AP-fonderna för drygt tio år sedan fick möjlighet att hänga med i den dåvarande trenden att köpa mer aktier. ”Pensionsbolagen ser hur bra avkastning deras konkurrenter haft i buyout-fonder och då vill de vara med själva. Dessutom upplevs risken i de här fonderna, baserat på pensionsbolagens erfarenheter hittills, i praktiken vara i paritet eller till och med lägre än på börsen. Antalet institutioner som investerat i private equity har ökat  stadigt och jag tror att de kommer att fortsätta att göra det”, säger  Adalbjörn Stefansson.   Sammantaget är alltså pensionspengarnas flytt från svenska aktier  till dessa ”alternativa placeringar” en anpassning till hur finansmarknaden förändrats. Men naturligtvis också en jakt på den bästa avkastningen. I så fall, för att återgå till finansteorin, kommer pensionspengarna att söka sig tillbaka till börsen när den blir tillräckligt billig igen. Men riktigt så enkelt är det inte. För just nu händer mycket på en och samma gång.  Västvärlden står inför en åldersboom som kommer att öka  pensionsavgångarna i en tidigare aldrig skådad takt under de närmaste  decennierna. Och i takt med fler pensionärer måste pensionsbolagen i  hela världen ha mer likviditet för att kunna betala ut pengar när  systemet kräver det. Det förvaltade kapitalet kommer alltså att  minska. De svenska AP-fonderna, till exempel, bedöms av regeringen  att minska sitt kapital från dagens knappt 900 miljarder kronor till  400 miljarder kronor år 2040, alltså mer än en halvering. Med mindre  pengar att handla för och dessutom ett fortsatt ökat intresse för  onoterade tillgångar lär den extrema överefterfrågan på aktier som vi  upplevde under 1980- och 90-talet knappast komma tillbaka, även om  aktier kommer framstå som attraktivt värderade.   Samtidigt har tjugo år av kontinuerligt lägre räntor nått extrema nivåer som ställer en massa gamla sanningar på ända och som också riskerar leda till ett påtvingat utflöde av pensionskapitalet från börsen. Det kan låta paradoxalt: låg ränta brukar betyda att aktier är attraktivt. Men för pensionsbolagen betyder också en låg ränta att de måste ha mer tillgångar i dag för att kunna leva upp till den skuld de har till kommande pensionärer, det som kallas för solvensgrad. Normalt brukar det inte vara några bekymmer – en låg ränta sammanfaller ofta med en stark börs. Men nu lever pensionsförvaltarna i de sämsta av två världar med både en historiskt låg ränta och en svag börs. Länsförsäkringar har redan tvingats sälja alla sina aktier i sitt livbolag därför att bolaget varit farligt nära solvensgraden och det ryktas om att fler pensionsbolag tvingats till försäljningar. Det kan leda till fortsatta börsfall, ännu sämre solvensgrad och ytterligare försäljningar – en riktig ”dödsspiral.”  ”Dödsspiralen är väldigt allvarlig. Och då är ändå Sverige väl rustat  i ett internationellt perspektiv. I Europa är läget ännu värre.  Förutom att det är ett hot mot aktiemarknaderna om många fonder tvingas sälja på samma gång så är det ett problem för stabiliteten på aktiemarknaderna. Pensionskapitalet ska ju stå för långsiktighet och kunna köpa aktier när allt ser mörkt ut. Men med det här systemet så blir det precis tvärtom”, säger Caroline af Ugglas.  Nu är det förstås inte bara institutionernas agerande som avgör aktiemarknadernas öde i framtiden. Ingen nationell börs hade haft dagens centrala ställning i samhällsekonomin om de inte hade lyckats attrahera småsparare. Precis som för institutioner ger aktiemarknaden en likvid tillgång i bolag som tvingas vara öppna med all information. Men det handlar också om annat: inte minst i Sverige har det stora aktieintresset ökat kunskapen om näringslivet och samhällsekonomin i stort. Allmänhetens intresse ger också bolagen en kanal för marknadsföring, en möjlighet att erbjuda sina anställda aktier och en allmän kvalitetsstämpel.  Därför är det allvarligt att intresset är på nedåtgående. Sedan år  2000 har Aktiespararna förlorat hälften av sina medlemmar till dagens  knappt 70 000 medlemmar.  ”Nu var perioden kring år 2000 en hysterisk tid när det gäller  aktiesparandet, men det ständigt minskande direktägandet är  illavarslande. Vi märker en ökad skepticism mot aktier som sparform,  inte minst i den yngre generationen. En trettioåring har få  framgångshistorier att luta sig mot eftersom IT-bubblan,  finanskraschen och dagens skuldproblem är den verklighet som de växt  upp med. Det gör att de flyr risk och i värsta fall sätter pengarna i  dyra garantiprodukter i stället”, säger Gunther Mårder, vd på  Aktiespararna.   Det är inte bara en trist börsutveckling som orsakar att allmänhetens  förtroende för börsen minskar.  ”Jag tror att volatiliteten är värre än något annat eftersom den  skrämmer bort gemene man från aktiemarknaden. Särskilt som dagens  kraftiga svängningar inte har något med värderingar att göra utan mer  med olika politiska utspel”, menar Caroline af Ugglas.    Under hösten har den så kallade robothandeln på börsen pekats ut som  ett stort problem. Många på finansmarknaden anger de programmerade  datorerna som en viktig orsak till de stora svängningarna.   Stockholmsbörsens vd, Jens Henriksson, har i intervjuer försvarat sig  med att den datoriserade handeln inte medför högre volatilitet. Men  oavsett inverkan så finns det förstås anledning att tro att  allmänhetens förtroende för aktiemarknaden får sig en törn när de  inser att datorer lägger köp och säljorder istället för människor av  kött och blod. Företagen som står bakom robothandeln gör samtidigt  gigantiska vinster som också sticker i ögonen.   I höstas skrev en trio fondförvaltare en uppmärksammad debattartikel  i Dagens Industri där de menade att robothandeln undergräver  förtroendet för börsen som marknadsplats. De menade också att  Stockholmsbörsens intagit en tveksam roll.  ”Den hyr ut särskilda platser till höghastighetshandlarna i sina egna  lokaler för att de skall kunna agera snabbare än andra aktörer,  vilket innebär att höghastighetshandlarna kan köpa sig företräde i  kön”, skrev de.  Internationellt pågår en liknande debatt, om att börserna lägger ned  för mycket tid och resurser på att bygga upp kringtjänster som  clearinghus, nya marknadsplatser för derivat och just dessa  datorhallar för robothandel, i stället för att ägna sig åt  kärnverksamheten: locka fler bolag till sin börs.  Människors kritik av börsen har också tagit sig extrema uttryck under  den här hösten. För Occupy Wall Street-rörelsen har världens börser  blivit en symbol för ”finansmarknadernas girighet” och allting som de  tycker är fel i världen. Oavsett om man tycker att kritiken är  felriktad, och att det handlar om en extrem gruppering, så har  rörelsen fått sympatier från flera tunga ekonomer och politiker  vilket förstås kan öka regleringarna ännu mer.    För att summera saknas det alltså inte hot mot börsen. Flera har  redan börjat visa sig som till exempel politiska regleringar,  pensionskapitalets flykt från aktier och en bristande trovärdighet.  Skulle vi dessutom få se en permanentad sämre tillväxt i västvärlden  – ”the new normal” – så talar mycket för en trend med fortsatt  krympande börser.  En utarmning av stora och högkvalitativa bolag skulle slå mot  avkastningen till spararna som skulle fortsätta fly. Vilket skulle  minska intresset för börsen ytterligare och leda till en fortsatt  dränering av bolag. Och så vidare.   Gör det då något?  Börsernas överlevnad är på intet sätt hotad, det kommer förstås  alltid att finnas marknadsplatser för att köpa och sälja delar av  företag. Och om nu färre bolag vill att sina aktier ska handlas på  det här sättet och om börsen får en mer perifer roll i  samhällsekonomin, so what? Det finns nog ändå anledning att vara rejält orolig.   För om börserna fortsätter att utarmas lär det slå mot länders  ekonomier i stort, inte minst skapandet av nya jobb. I USA uppskattas  fler än nio av tio nya jobb i börsnoterade bolag ha skapats efter att  de blev publika. Enligt revisionsbyrån Grant Thornton hade 22  miljoner fler jobb skapats i USA om nyintroduktionerna hade fortsatt  på samma nivå som före raset på 2000-talet. Några liknande  undersökningar har inte gjorts i Sverige men, som sagt, nästan alla  svenska multinationella bolag har kunnat växa tack vare sin  börsnotering.   Så en avgörande fråga är om morgondagens Volvo, Atlas Copco eller  Ericsson kommer att växa fram hand i hand med en vital Stockholmsbörs  som kan förse bolagen med kapital? Det ser inte särskilt troligt ut.   PONTUS HERIN