Hoppsan, det blev ju inte så bra!

Saker och ting kan förändras förvånansvärt snabbt. För bara ett år sedan fick man leta med lupp i tidningarna efter artiklar om det svenska försvaret. Och den som då ens ifrågasatte den exceptionella nedmonteringen av militären stämplades som krigsromantiker, dåligt påläst, ryssfobiker eller gammelmoderat. Vanligtvis allt på en och samma gång.

Men efter flera kränkningar i både luften och i skärgården så är läget minst sagt annorlunda. Plötsligt diskuteras Natomedlemskap, upprustning och till och med ett återinförande av värnplikten  som om det vore självklara vägar att gå.

Fascinerande. Med facit i hand är det uppenbart att nedrustningen inte varit särskilt genomtänkt. Som om inte historien lärt oss att graden av spänning mellan länder går i cykler där en period av krig eller konflikt nästan alltid följs av en begränsad tid av avspänning.  images-3

Men ska vi vara förvånande över politikernas uppenbart skyndsamma agerande? På ett sätt, ja. Svenska politiker och tjänstemän slår sig inte sällan för bröstet för att premiera kontinuitet och inte fatta några överilade och drastiska beslut när det handlar om de viktiga samhällspelarna. Vi talar ju om landet som gett orden utredningar och remissrundor ett ansikte. Låt de demokratiska kvarnarna mala långsamt, brukar det heta.

Det här är inget att raljera över, tvärt om är det en bra strategi. Förutsägbara politiker och byråkrater som undviker förhastade beslut brukar med rätta lyftas fram som en viktig framgångsfaktor för Sverige – precis som en fotbollstränare som tänker långsiktigt och ändrar sitt lag med små försiktiga steg brukar nå framgång.

Men detta är på pappret. Verkligheten säger tvärt om att försvaret varit långt ifrån det enda område som utsatts för drastiska experiment de senaste decennierna. Och med urusla resultat.

images-2Ett exempel är skolan där Sverige i decennier låg bra till vid internationella jämförelser. Ändå genomfördes en gigantisk kommunalisering av skolan för drygt 20 år sedan. Den drevs igenom snabbt och utan hänsyn till ett massivt motstånd. Många torde minnas hur en självgod, färsk skolminister med namn Göran Persson stod och försvarade hans beslut i TV med massiva demonstrationer av arga lärare som fond. Ett annat experiment är friskolereformen och skolpengen där Sverige faktiskt genomfört dessa reformer snabbare och mer radikalt än kanske något annat land (se gärna den här intervjun med en nationalekonom som jag gjorde på forskningssajten Fjärde Uppgiften och som just handlar om hur drastiska politikerna varit i Sverige på många områden).

imagesEtt ytterligare exempel är polisen där införandet av länspolismyndigheter 1994 var ett egendomligt snabbt beslut (som visade sig ta 10 år att genomföra). Sedan dess har polisen enligt all statistik blivit mindre effektiv och sämre på att klara av brott. Det är knappast en vågad analys att tro att den här drastiska reformen bidragit till de urusla resultaten.

Gemensamt för de här exemplen är att de alla berör någon av samhällets kärnverksamheter. Få ifrågasätter att det offentliga ska ha ansvar för försvar, utbildning och polis. En annan gemensam faktor är att klockan nu håller på att vridas tillbaka, men först efter att något katastroflarm ilsket börjat blinka och politikerna yrvaket tvingats till aktion.

Örfilen när det gäller försvaret var framför allt Rysslands invasion av Ukraina. Hoppsan, kanske nationalisten, homofoben och machokarlen Putin inte är så fredlig ändå!

PISA testerna visade skoningslöst hur snabbt utför det gått för svenska skolan i kunskapsnivå. Andra undersökningar visar lika tydligt hur stora skillnaderna är mellan olika delar av Sverige. Aj då, det kanske inte var en sådan bra idé att lägga ansvaret på skolan hos kommunerna trots allt!

Vad gäller polisen har de styrande redan insett att pilen pekat i fel riktning och för två år sedan beslöts att polisen återigen ska bli en enda myndighet, under ledning av Rikspolisstyrelsen. Ojsan, där också.

Kanske kan vi i listan också lägga till misshandeln av de svenska järnvägarna som pågått i över 30 år med minskat underhåll och organisatoriska förändringar av SJ. Det krävdes en urspårning av ett tåg i södra Stockholm för att få politikerna att vakna.

Bristen på långsiktighet och experimentlusten går inte bara tvärt emot vad svenska politiker och myndigheter vill och ska stå för. Experimenten har uppenbarligen varigt farliga och dessutom extremt dyra. För gemensamt för exemplen ovan är att reformerna gjorts för att spara pengar. Men när misslyckandet ska återställas så kostar det enorma belopp. Försvaret är ett bra exempel. Att lägga ned regementen, riva mobiliseringsförråd, skrota vapen och sparka officerare går snabbt och är inte särskilt kostsamt. Men att köpa in material igen, renovera de gamla byggnaderna och bygga upp kompetensen på nytt är oändlig mycket mer komplicerat och tidskrävande. Det kommer vi bli varse om nu, på område efter område.