Hastighetsfascisterna i förorten

En vanlig skylt som berättar att här ska man inte köra snabbare än 40 kilometer i timmen. Helt nyrenoverad är den faktiskt, skylten. För den har inte alltid sett ut så där prydlig och snygg utan har en lite ovanlig historia, för att vara en skylt.

I min förort utanför Stockholm är nämligen hastigheter något heligt, fullt i nivå med livet självt. Och då handlar det inte bara om att bilarna håller begränsningarna, lika viktigt är vad som står på dessa gula plåttavlor. I hård konkurrens med gräsklippning, dagisfröknar (ursäkta ’förskolepedagoger’) och den eviga frågan om gas- eller kolgrill skulle jag nog ändå påstå att bilarnas hastigheter på gatorna är samtalsämnet nummer ett. På vår lilla gata har man lyckats sänka hastigheten till 10 kilometer i timmen. Ja ni läste rätt, att varken min eller någon annans bil kan köra så sakta utan att stanna spelar ingen roll. För att riktigt betona allvaret i denna begränsning har föreningen spritt ut ett dussintal gigantiska blomkrukor i trä på gatorna som man med hög precision måste åka slalom runt – vilket förstås bara gör det ännu farligare för de lekande små telningarna.

Utanför förskolan har man fått kommunen, eller vem det nu kan vara, att sänka hastigheten till 30. Att ens försiktigt påpeka att det känns lite onödigt eftersom det ändå finns dubbla staket runt dagisgården och en tjock kedja som vaktar grinden – det skulle jag inte våga. Hämnden skulle inte bara bli utfrysning utan helt säkert gå ut över mina barn också.

Nåväl, tillbaka till skylten, som markerar hastigheten på en sträcka på sisådär tre hundra meter mellan förskolan och den riktiga skolan. En gång stod det 50 på den, invånarna ville sänka till 30 men efter, gissar jag, hårda och segdragna förhandlingar enades man om 40 kilometer i timmen. Det räckte inte för dessa hastighetsfascister utan någon tog saken i egna händer och målade över fyran och skrev en etta istället. 40 blev alltså 10. Ett ambitiöst jobb, det hade krävt ett tränat öga för att upptäcka förfalskningen.

Ska man skratta, gråta eller agera? Ungefär så satt jag och min granne och resonerade en sen sommarkväll, vi kan kalla honom Ventlilen. För det är ju så i en ångestladdad förort att alla behöver en ventil, någon som man kan vända sig till när man suktar efter normalitet och som man kan skratta tillsammans med åt de andra. Alla de som är fullt upptagna med tävlingen om att vara bäst föräldrar, som springer efter sina barn var de än går, som skulle flytta av skam om deras barn sågs utan cykelhjälm och som ägnar timmar på föräldrarmöten åt att gnälla över kalla golv, smutsiga filtar och för salt mat. Människor som tror att det är den skalan som föräldrar mäts efter och som ska göra deras barn till lyckliga människor.

Hur som helst, kvällen slutade med att jag och Ventilen, utrustade med svart eltejp, gick till skylten och tejpade ett sträck på ettan så 10 blev 70 kilometer i timmen. Vandalisering? Självklart, men det var inte vi som började.. Barnsligt? Så innihelsicke. Lika barnsligt som när jag och Ventilen gasar på lite extra med våra bilar utanför de värsta hastighetsfascisterna. Lika barnsligt som när jag en kväll välte en sån där blomsterlåda i trä.

Det dröjde förstås bara ett dygn så var tejpen borta och så stod det stod 10 igen. Men nu har alltså någon (Kommunen? Trafikverket?) tröttnat och snyggt och stilsäkert renoverat skylten till sitt ursprungliga skick. Vi får väl se om fortsättning följer.