Från Clichy till Husby

Upploppen i de franska förorterna 2005 intresserade mig mycket när de höll på. Ni minns säkert, på tre veckor brann det upp nästan 10 000 bilar och det dog människor i de våldsamma bråken mellan ungdomar och polisen. Mest fascinerad blev jag när det satt svenska experter i TV sa ungefär att ”nu är det satellitstäderna till Paris som brinner, imorgon är det svenska miljonprogramsförorter”. Va, tänkte jag, i Sverige? Det kan inte vara möjligt, i världens modernaste land? Med världens bästa välfärd?  Efter en veckas kravaller i några Stockholmsförorter börjar vi nästan bli vana. Men att läsa om skolor som brinner, människors som blir misshandlade i sin egen förort går egentligen inte att vänja sig vid, det är så sorgligt att man bara vill vända blad.

Apropå Frankrike fick jag en fråga från ett franskt samhällsprogram, Focus, på en kanal som heter France24 om jag kunde vara med på Skype och berätta om vad som händer i Stockholm. Lite häftigt förstås och jag vet inte hur de fått tag på mitt namn. Men jag tackade nej eftersom jag känner att jag varken förstår eller kan beskriva det på ett riktigt sätt.

Kanske ville de höra om likheterna mellan de franska upploppen för åtta år sedan och de i Stockholm nu. Och visst finns likheter – i alla fall på pappret. I Frankrike började kravallerna med att två ungdomar från Clichy jagades in i en elcentral av polisen och dog när de kom i kontakt med högspänningsledningarna. I Husby sägs den tändande gnistan vara att polisen sköt en förvirrad och aggressiv man i 70-årsåldern Husby – i självförsvar. I Frankrike brändes bilar, uppenbarligen en annan sak att inspireras av. I Paris spred sig upploppen till andra förorter i de stora städerna och – voilá. Precis som i musik och dans så har man lärt sig dramaturgin från Frankrike, Los Angeles och kanske London för hur förortskravaller ska se ut.

clichy brandI Paris intervjuade jag för några år sedan en ungdomsledare i en av de drabbade förorterna. Han berättade att han noga tittade på bråkstakarnas ålder för att kunna göra en analys om sakers tillstånd. Om det var tonåringar så handlade det inte om något annat än att söka spänning i en trist vardag, inget annat. Men om det var äldre ungdomar, 25-åringar med utbildning och ambitioner, då var det allvar menade han. För då handlade det om en frustration, hopplöshet och ilska över samhället (diskriminering och rasism är vardagsmat i Frankrike) som var ett tecken på att något var riktigt snett. Han berättade att det fanns en hel del sådana människor under upploppen i flera franska förorter vid sidan av alla bråkmakare.clichy

Jag tänker på det han sa när jag ser bilder i tidningar på med anonyma killar i munkjackor som bara visar ryggen för fotografen. Jag läser vad de säger och det är så uppenbart att det handlar om få en kick och bryta av tristessen med action, precis som jag ville ha action när jag var femton år och kastade äpplen på bilar och hoppades att föraren skulle hoppa ur och börja tjafsa.

I Husby och andra Stockholmsförorterna är gränsen en annan, åtminstone den här majveckan. Det blir förstås så när det kommer värstingar från hela Stockholm, med helt andra spärrar, och söker sig till bråken. Precis på samma sätt som de värsta bråkstakarna i stan dras till fotbollshuliganfirmorna. Det finns fler paralleller. I likhet med huliganslagsmålen minskar risken att åka fast ju större grupperna är. Gömd och anonym i den stora massan driver man också på varandra och flyttar gränser för vad som kan förstöras. En ytterligare likhet med huliganerna är att de blir motiverade av att ha en stor publik och tack vare massmediernas minutiösa skildringar av händelserna har de nu hela Sveriges läskunniga befolkning på första parkett. Att synas är att finnas. I England finns det förresten en tyst överenskommelse bland tidningarna att inte skildra huliganbråken, just därför att man vet att de då alltid sprider sig och lockar nya unga till firmorna. Något jag vet svensk polis sneglar avundsjukt mot.

I brist på annat brukar huliganerna också slåss mot just polisen. På sina sajter kan man läsa hur mycket de hatar polisen som de menar använder övervåld och är allmänna svin. All Cops Are Bastards och allt det där.

polisJag tror knappast att det värsta övertrampet av polisen i Sverige de senaste åren skulle platsa på en topp 1000 lista i Frankrike där det finns en outtömlig illadoftande källa av bekräftade historier om hur poliser tar ut unga i skogen och till källare och misshandlar dem på de mest sofistikerade sätt. Jag har själv sett poliser köra efter bilar i en Paris förort och trakasserat dem. Vardagsmat, menade kidsen jag var med, precis som det hör till det normala att bli kallade apjävlar och slödder. Eller stoppade på gatan och frågad om olika papper. Att spy hat över polisen i Husby känns ärligt talat lika krystat som när förortsvåldsverkarna menar att de skulle bry sig om den dödade 70-åringen.

I Frankrike skildrades upploppen av media helt och hållet från maktens sida. Journalisterna trängdes som alltid runt regeringsbyggnaderna för att få uttalanden från någon minister. Andra som kom till tals var polischefer och så förstås en massa forskare. Få journalister orkade, eller vågade, söka sig ut till förorten för att prata med ungdomarna varför mediarapporteringen och även opinionen snabbt fick en stor slagsida mot alla som förespråkade hårdare tag mot de unga upploppsmakarna. Dåvarande inrikesministern Sarkozy var kompromisslös när han lovade att rensa ut ”slöddret” (racaille) från gatorna vilket sannolikt var en viktig orsak till att han senare blev vald till president. Ett underkännande av de franska journalisterna förstås. I Frankrike avskys förresten journalister i förorten nästan lika mycket som poliser.

husby brandI Sverige är läget tvärt om. Här fylls tidningarna och TV-inslagen med röster från förorten och snart har väl varenda upprorsmakare fått möjlighet att ge sin bild av händelserna. Här tävlar också experter och krönikörer med varandra om att visa förståelse och peka på orsaker till vandalismen så såsom klassamhället, arbetslöshet och en massa olika och osynliga strukturer. Men precis som i Frankrike blir rapporteringen ensidig och det är aldrig bra. En stor risk är ännu fler medborgare på riktigt börjar tro att svenska poliser är rasistiska våldsromantiker och att de verkligen kallat ungdomar för apor (jag tror inte på det). Eller att det verkligen är helt och hållet politikernas fel att i princip alla stora företag flyttat ut sina fabriker till Kina och därför permanentat ungdomsarbetslösheten på 25 procent, precis som i övriga västeuropa. Och samtidigt som alla har fullt upp med att försöka förstå dessa grupper så fortsätter alltså tonåringarna att förstöra sina egna förorter och rasistiska grupper och Sverigedemokrater kan återigen säga ”vad var det vi sa”.