Fotbollsneurotikernas förlovade land

Besatta föräldrar som rättar in sina liv efter barnens träningstider, som mäter sina barns framgångar i antalet mål i senaste matchen och som drömmer om att ha satt en Zlatan– nåja, en sympatisk Kim Källström då – till världen: vad galet trött jag är på dom. Här ett axplock från den senaste månadens personliga noteringar från fotbollsneurotikernas förlovade land.

  • På en av åttaåringens matcher växlade motståndarlagets föräldrar mellan humorlösa hejaramsor och ett allt mer aggressivt gnäll på domaren: en blyg tjej i fjortonårsåldern som till slut inte vågade blåsa i sin pipa längre.
  • Efter en annan av åttaåringens matcher erkände motståndarlagets tränare att ”vårt” lag skulle ha vunnit eftersom han såg att bollen i en omdiskuterad situation faktiskt var över mållinjen. Varför sa du då inget till domaren? var den givna frågan som han inte verkade förstå. Vad ger det för signaler till barnen när till och med tränaren vill vinna på fusk? Jag bara undrar.
  • En engagerad vän som tränar ett lag med tioåringar berättar om alla mail han får av föräldrar, de flesta skogstokiga därför att deras söner inte får spela tillräckligt mycket. En mamma hade polisanmält klubben därför att hans son inte blev uttagen i förstalaget med motiveringen att det hade knäckt honom totalt. Jo det är sant.
  • En annan vän som berättar hur föräldrarna i hans elvaårings fotbollslag hade en omröstning om de skulle träna fyra eller fem gånger i veckan. Fem gånger vann.

För er som själva är inne i denna stressande tillvaro är dessa exempel säkert bara små krusningar på den djupa dypöl av sanslöshet som tagit ett så fast grepp runt vårt lands alla konstgräs- och grusplaner. Stressande är det och en stor skillnad mot när jag själv växte upp, då alla kunde kombinera flera sporter samtidigt i många år och där vi själva, barnen alltså, fick vara ifred från våra föräldrar på träningar och till och med på matcher. Tror knappt min mor eller far såg en enda av alla mina tennis eller baskematcher under tio år och mamma och pappa: jag är inte bitter. 

Hur har det blivit så här? Vad är drivkraften? Uppenbarligen är det väldigt många vuxna som tycker att deras barns framgångar på det gröna fältet är viktigt. En lite udda teori jag har är att många insett, ofta säkert omedvetet, att fotbollen (eller vilken sport det nu kan vara) har tagit över skolans roll som uppfostrare. Här finns nämligen disciplinen kvar, här är det okej att vara auktoritär, här ska barnen vara tysta och lyssna. Och framför allt: sköter man sig inte så blir det konsekvenser! Alltså allt detta som skolan har allt svårare att stå för.

En mer uttömd teori är naturligtvis drömmen om sina barns framgång och måhända rikedom. Det är knappast någon tillfällighet att de vuxnas intresse skjutit i höjden i takt med att pengaflödet till sportstjärnor exploderat och dessutom, just i de mest penningstinna sporterna.

Men chansen att en son eller dotter ska kunna leva på sin sport är försvinnande liten. Att de ska bli rika på den, det finns knappast. Naturligtvis vore det väldigt mycket mer rationellt om de pushade sina avkommor till att bli duktiga i skolan i stället. Här är korrelationen mellan nedlagt arbete och pengamässig framgång (om det nu är målet) så enormt mycket större.

Den som invänder mot mitt gnäll menar att föräldrarna engagerar sig därför att barnen helt enkelt tycker att det är roligt med fotboll. Och visst, svårt att säga något emot det. Jag hoppas förstås att det är därför jag står där vid sidlinjen en regnig söndagsmorgon med en kopp surt kaffe i handen. Men jag har svårt att tro att dessa barn tycker att det är så skojigt på grund av hela tjocka släkten är på plats. Snarare trots att de är står där och gormar sig hesa.