Fortsättning följde på min och Amandas artikel

Vill inte sticka ut hakan för långt men det känns som att jag och Amanda Björkman med vår debattartikel i Expressen härom veckan (och som jag skrev ett bloginlägg om) haft ett finger med i spelet i veckans följetång på DN debatt.

Det började med att folkpartiets Jasenko Selimovic, precis som vi, hoppade på Socialdemokraterna för avsaknaden av integrationspolitik. Han menar att tystnaden förklaras av att en rädsla att trampa fel i detta minerade hav och även av en oro för att allt som sägs kring denna fråga bara gynnar Svergiedemokraterna. Den kloke Selimovic (som jag visserligen aldrig hört eller sett – men han skriver i alla fall klokt) menar att det är precis tvärt om: att SD tvärt om bara gynnas av att det framstår som det enda partiet som vågar identifiera och debattera utmaningarna som finns.

Ylva Johanssons (S) svar kunde inte tydligare visa hur rätt han har. Istället för att bemöta kritiken eller åtminstone resonera kring detta viktiga ämne hoppade hon på regeringen för att inte skapa jobb och lägger ut texten om sitt eget partis jobb- och skolpolitik. Och så mitt i texten ett pliktskyldigt ”även om vi aldrig ska blunda för att det förekommer diskriminering så….”. En vanligt använd klyscha.

Beröringsskräcken finns inte ens mellan raderna i hennes replik utan blinkar tyvärr i rött över hela texten. Man kan fråga sig varför hon vill ha titeln ”integrationspolitisk taleskvinna” överhuvudtaget när hon och partiet envist fortsätter sin vägran att diskutera utmaningarna som finns; som att den etniska boendesegregationen ständigt ökar, att det är svårare för Ashmed än Pelle att komma på intervju trots samma utbildning, en omfattande flykt av högutbildade från Sverige, svenskarnas flykt från miljonprogrammen och så vidare.

”Jag försökte ställa en allvarlig fråga, Johansson” suckar en uppgiven Selimovic islutinlägget. Men du Jasenko, du hade gärna fått hänvisa till mig och Amanda i din inledning! Den kommer nämligen från oss:

”I somras visste man fortfarande inte på Socialdemokraternas kansli vem som var deras integrationspolitiska talesperson. Journalister hänvisades först till Maria Stenberg. Några veckor senare till Ylva Johansson. Maria Stenberg, som sitter i riksdagen, hävdade att partiet saknar en sådan talesperson och hänvisade till partiledningen.”

Jag tror dessbättre att utvecklingen är oundviklig och att partierna kommer tvingas till att tala om integration på ett mer avslappnat och sökande sätt. Förhoppningsvis innan valet. Förhoppningsvis inte heller på Sverigedemokraternas villkor utan med egna premisser diskutera fördelen med fria gränser, fördelarna med mångkultur men också misslyckanden – politiska men även andra som politiken inte har något att göra med.

Jag hoppas att de börjar tala om andra generationens invandrare som fortfarande inte känner som svenskar. Att gömma sig bakom migrationsfrågan är fegt, vem vill inte att en nyanländ flykting ska få drägliga levnadsvillkor eller en synskadad flicka ska få stanna i ett välfärdsland.

Så politiker: treva er fram, analysera, lyssna, ställ frågor, var ödmjuka. Okej, kanske inte politikers styrkor direkt. Dessvärre, för ibland behövs inga färdiga lösningar utan det räcker med att förmedla ett ”jag ser problemen, jag förstår.”