Ohederligt försvar av svensk journalistik

/ Bloggen / 5 Comments

Det har ganska länge pågått ett lågintensivt kring svensk media. De senaste månaderna har gnistorna avlöst varandra och striden gått från lågintensiv till högintensiv. Antastningarna i Köln på nyåret och efterföljande debatt om hur svensk media skrev om detta, anklagelserna mot svensk media om att mörka denna och liknande händelser i Sverige, en radda artiklar i brittisk tabloidpress om hur svenska medier mörkar i invandringsfrågor och på detta allt fler debattinlägg från journalister och forskare på samma tema.

Från att ha varit en diskussion som mest förts på så kallade alternativa sajter som Avpixlat & co så har den nått ut betydligt bredare på dels sociala medier men också till och med gammelmediernas kultur- och ledarsidor. Det är en välkommen utveckling, menar jag, som förhoppningsvis kan få ämnet att lyfta från aggressiv och vulgär pajkastning med tröttsamt brunstämplande till en seriös diskussion om ett viktigt ämne.

Huvudlinjerna torde vara kända. På ena sidan, lag A som hävdar att svenska medier väljer bort nyheter som inte passar deras åsikter och därmed abdikerat för en grundbult i all journalistik som handlar om att vara konsekvensneutral, alltså inte ta ställning och definitivt inte försöka uppfostra läsare och tittare. Kritiken handlar också om att negativ rapportering kring invandring och flyktingar väljs bort av antingen rädsla för att bli anklagad som SD-vänlig eller för att följa en egen agenda. Kritiken handlar också om att nyhetsrapporteringen har en tydlig vänstervinkel, ofta med hänvisningen till en väljarundersökning bland anställda på SVT som visar att hela 70 procent röstar på V eller MP. I lag A finns uppenbarligen en stor del av svenska mediekonsumenter, åtminstone enligt den här undersökningen från opinionsinsitutet Novus (läs gärna denna undersökning också). Hit börjar också allt fler borgerliga debattörer sälla sig som börjat uppmärksamma frågan och tar ställning.

Den andra sidan, lag B, menar att anklagelserna är nonsens, att det handlar om konspiratoriskt prat som är en del i främlingsfientlig propaganda och att journalister visst kan skilja på sin yrkesroll och privata åsikter. Allt prat om åsiktiskorridor och PK är bara ett påhitt från bruna krafter. Ibland hänvisas till att det är rysk underrättelsetjänst som blåser liv i mediekriget. I lag B finns debattörer till vänster och, naturligtvis, journalister och mediechefer själva.

Ibland blir det aggressivt i överkant. Som när den liberala ledarskribenten Sakine Madone lite försiktigt hävdar att flera av hennes journalistkollegor berättat för henne att de medvetet valt bort vissa nyheter som skulle ha kunnat gynna SD. Eller nu senast när före detta kulturministern Lena Adelsohn berättar i en artikel att hon inte litar på svenska tidningar utan surfar in på alternativa mediesajter.

Man kan fråga sig om det inte borde räcka med att det finns journalister, politiker och dessutom många medborgare som uppenbarligen tappat förtroende för medierna för att ta frågan på allvar. Men nej, utan brösttonerna är monumentala. Hur kan dom!? Utan att ha en susning har de mage att hoppa på neutrala journalister, som ju granskar makten och är en grundbult i demokratin! Det blir nästan lite gulligt i sin desperation.

Försvaret för journalisternas neutralitet går i huvudsak ut på två argument.

  • Det finns inget vetenskapligt belägg för att medier skulle snedvrida verkligheten.
  • Att medier i hemlighet skulle träffas och sluta en pakt om att systematiskt mörklägga nyheter för att uppfostra folket är en löjeväckande konspiration och är en omöjlighet eftersom någon skulle hört talas om det. (Det här ”försvaret” för medierna fördes återigen fram av Jan Guillou i en färsk krönika i Aftonbladet apropå Lena Adelsohns uttalande, en krönika som i övrigt bestod av en lång konspirationsteori om makarna Adelsohns åsikter och dolda agendor och därför lär gå till historien för sin monumentala motsägelsfullhet).guiloou

Båda argumenten är tröttsamma och intellektuellt ohederliga. Att medieforskningen inte funnit något belägg må stämma (även om jag tycker att det finns goda indicier i rapporter från till exempel Tmibro medieinstitut samt den här debattartikeln av en forskare, professor Peter Esaiasson) precis som det inte finns seriösa forskningsbelägg för att svensk media är perfekt konsekvensneutral. Ingetdera går att bevisa eftersom hela frågan handlar om subtila och komplexa val av enskilda människor och en osynlig kultur, som finns på alla arbetsplatser. Det handlar om vad journalister medvetet väljer bort för nyheter att rapportera om, väljer för vinklar i ett inslag, vad de väljer för typ av case för att belysa en nyhet och så vidare. Alla dessa dagliga, små beslut har betydelse för den sammanlagda rapporteringen av ämne efter ämne, men är svårt om inte omöjligt att koka ner i en vetenskaplig rapport.

Samma sak med konspirationsteorin. Att hitta någon som tror att det handlar om en systematisk mörkläggning och uppgjord strategi från svenska mediehus med hemliga möten – då lär man få titta långt i de djupaste grottor. Det är naturligtvis inte det som det handlar om utan något annat. Det finns en massa professionella journalister som inte ens behöver anstränga sig för att koppla bort vad de själva tycker i en fråga. Det finns urusla journalister som mer eller mindre medvetet vill uppfostra medborgarna och säga vad som är rätt och fel (sådana träffade jag många av när jag jobbade på svt för snart tio år sedan). Sedan finns den stora och intressanta tredje gruppen, nämligen journalister som inte nödvändigtvis agerar efter en egen politisk agenda utan bara agerar lagom smart för egen vinnings skull – precis som i vilken annan bransch som helst. Det har slagit mig hur få som verkar inse att journalister är ett skrå. Precis som i andra yrkesgrupper handlar om att vinna status och respekt bland sina kollegor. Man vill få beröm, göra karriär och kanske till och med vinna priser. Då gäller det att välja rätt väg. Att problematisera och belysa olika vinklar står inte högt i kurs. Högst i kurs står att avslöja något och skoningslöst sätta någon på pottan och göra det snyggt med något ”case”, en drabbad som man kan ”känna” med. Men det gäller att avslöja rätt saker, att sätta rätt personer på pottan och välja rätt ”case”. Här är det faktiskt långt ifrån oväsentligt att undersökningar pekar på en så tydlig vänstervridning av journalistkåren.

För att få en påminnelse om hur politisk snedfördelad kåren är brukar jag ibland gå in och läsa inlägg och kommentarer i ett par journalistgrupper på Facebook. Diskussionsgrupper med hög svansföring som säger sig vara platser för insatta att dela med sig av sina tankar krig journalistik. Man skulle i beskrivningen kunna lägga till ett annat syfte: ”…och att bedriva häxjakt på borgliga ledarskribenter”. Helt ogenerat, med egna namn, visar journalister från nyhetshus var de står politiskt. Dessutom, inte sällan, som om det vore något helt självklart. Föraktet mot framför allt SD är så givet att det knappt behöver uttalas längre. Det är samma människor som förväntas – och själva säkert tror sig kunna – göra en neutral nyhetsbedömning och behandla alla politiska sidor på samma sätt.

Det här hade förstås kunnat vara sociala forum för viktiga diskussioner. Om just medborgarnas bristande förtroende för journalister. Om konsekvensneutralitet. Om kulturen på redaktioner och journalisters eventuella politiska hemvist. Men sådana försök slås snabb ner som irrelevanta, ovetenskapliga eller, förstås, att gå bruna krafter till mötes. Så högt i tak är det när svenska journalister ska diskutera den fråga som mer än någon annan borde uppehålla deras tankar: kritiken mot och framtiden för svensk journalistik.