Först lite spelad godhet, sen går vi vidare

Häromdagen gjorde LO en anmärkningsvärd helomvändning när man föreslår en helt ny anställningsform där fackförbundet ”kan tänka sig” lägre löner än de som gäller enligt avtalen. Det är inget annat än sensationellt. Detta bara ett år efter förhandlingarna med Svenskt Näringsliv kring låglönejobb bröt ihop. Och detta efter oräkneliga utspel om hur inhumant och feltänkt låglönejobb är.

Men enligt LO handlar det inte om något lappkast. Förstås. Utan enligt ett så bekant och ett så typiskt svenskt mönster så döljs helomvändningen bakom en massa dimridåer. Det nya förslaget ska bara gälla i vissa fall (i detta fall, nyanlända med låg utbildning), det är bara något tillfälligt, för att betona det tillfälliga får det ett speciellt namn (”utbildningsjobb”) och så på det en massa formuleringar om ditt och datt för att dölja vad det egentligen handlar om – i detta fall alltså lägre löner för enkla jobb. Sedan, enligt samma mönster, så kommer på sikt den nya hållningen bli helt accepterad, förslaget permanent och ingen låtsas längre om historiken.

I detta aktuella fall handlar det alltså om LO men oftast är det politiker som svänger på det här fega sättet. Förresten skulle det inte förvåna om det till slut blir någon regering som får sätta ett golv för svenska löner, precis som i de flesta andra länder. Och då med ursäkten att någon annan (här: facket) redan öppnat upp för det.

Det var för de allra flesta enkelt att se detta komma. Med så många människor utanför arbetsmarknaden, med Europas högsta lägstalöner och med en total ovilja bland hushåll och företag att betala dagens lägsta löner för enkla tjänster har det inte krävts någon avancerad analys om att något måste göras. Vilket en rad av tunga institutioner och utredningar också konstaterat.

Varför måste det ta så lång tid att komma på det uppenbara? Förklaringen är att politiker, och uppenbarligen även facket, måste gå omvägen via godhetsstigen innan de fattar ett beslut som riskerar att uppfattas som inhumant. Tycka-synd-om-mentaliteten är djupt inrotad. Varje fråga måste vridas och vändas för att det verkligen ska framgå att makthavaren har tagit hänsyn till och värnat alla olika grupper, med betoning på ”de svaga”. Det kompliceras och ideologiseras i så många lager att helheten glöms bort och det är oklart vad som egentligen gynnar och missgynnar de mer utsatta. Men framför allt är problemet att det fortfarande finns en felaktig uppfattning bland de styrande om vad empati betyder. Det är brett vedertaget att empati handlar om att tycka synd om människor. När det egentligen handlar om att känna inlevelse och ha ett genuint intresse för andra människor, vilket är något annat. Översatt till politiken så betyder empati att tänka rationellt, lyssna, kompromissa och våga prioritera. För att därefter kunna fatta kloka beslut som på sikt gynnar så många som möjligt.

Men till slut kommer omsvängningen alltså och då alltid med brasklappen att det är någon annan som tvingar fram beslutet, att handlar det om omständigheter man inte kan rå för. Låglönejobben är ett exempel, helomvändningen i flyktingpolitiken är ett annat. Men det kommer att komma fler omsvängningar i samma anda. Som till exempel:

  • Hårdare straff när de styrande inser och vågar säga att empati handlar om att värna om brottsoffren och hederliga medborgare, mer än om de kriminella.
  • Fler poliser när politiker på riktigt vågar erkänna att humanism är att mer värna om de hederliga medborgarna, till exempel i våldsutsatta förorter.
  • Mer ordning och auktoritet i skolan och mindre flum. Och detta när det går upp att det är empatiskt att tänka på alla de ambitiösa och mindre utåtriktade barn som vill ha lugn i skolan och dessutom vill lära sig.
  • Enklare byggregler, slopad hyresreglering och andra reformer för att få igång byggandet på riktigt. Men först när man inser att det faktiskt är okej och till och med humant att låta vissa bli rika på att bygga i Sverige eftersom så många fler blir glada av att få en bostad.

Vi kommer också få se beslut om starkare försvar, högre löner till lärare, högre löner till poliser och slopade las-regler. Men också om ett vinstförbud i skolan. Det kommer inte ske imorgon, men inom tio år kan jag slå vad om att alla punkter ovan har genomförts, oavsett politisk färg på regeringen.

Manegen är redan krattad. Människor som tidigare varit motståndare till den här typen av förslag har enligt det typiska mönstret börjat svänga, med sedvanliga hänvisningar till ”verkligheten” (ett typiskt exempel är den här debattartikeln i AB häromdagen).

Förutom att det i onödan drivs, enligt mig, dålig politik onödigt länge, så finns det andra bekymmer med att det dröjer så lång tid innan den spelade godheten kan slopas till förmån för rationalitet, klokhet och verklig empati. Ett problem är att det i början bara blir en halvhjärtad politik, som ska vara tillfällig och innehålla en massa brasklappar och undantag. Det öppnar för fusk och osäkerhet – utgå ifrån att det kommer bli fallet om LO:s förslag om ”utbildningsjobb” blir verklighet. Men mest allvarligt är att det ytterligare ökar på politikerföraktet. Makthavare som inte klarar av att gå före samhällsutvecklingen, bemöda sig om att försöka se in i framtiden och våga utmana ingrodda godhetsbegrepp – de inger inget förtroende. Ingen vill ha eftersläntrare som hänvisar till en förändrad verklighet i toppen.