Flyktingjobben kan skapas i industrin

Se det framför er. Nybyggda gigantiska fabriker med enkla verkstadsjobb, placerade på fälten intill storstädernas miljonprogram där lågutbildade ungdomar och nyanlända flyktingar kan gå till sina första jobb. En utopi eller en reell lösning på den till synes olösliga utmaningen att sätta dessa grupper i jobb? Låt oss kalla det ett intressant tankeexperiment.

fabrikI helgens nyhetsflöde kunde man bland annat läsa att 163000 industrijobb har försvunnit i Sverige på femton år. ”Sverige håller på att avindustrialiseras” basunerar IF Metall ut som gjort undersökningen. Det borde knappast fått någon att lyfta på ögonbrynen, att svenska verkstadsbolag flyttat ut sin produktion till lågkostnadsländer i Östeuropa och Asien har varit en realitet i trettio år. Men ändå har det varit märkligt tyst om denna megatrend av historisk dignitet.

peterwallenbergEn annan stor nyhet i dagarna är att Peter Wallenberg gått bort. Han var överhuvud för familjen Wallenberg, en familj som mer än någon annan symboliserat den svenska modellen där politiker och storindustrin gemensamt skapat framgångsrika företag, arbeten och ett välfärdssystem i världstopp. Även kring denna extremt viktiga del av Sveriges historia talas det numera förvånansvärt lite om.

Desto mer debatteras det just nu om invandring, migration och integration. Men aldrig ser man någon som kopplar ihop de här områdena – storföretagens strategi, deras roll i Sveriges välfärdsbygge och invandring. När det egentligen borde vara den mest självklara sak.

Alla partier, undantaget SD, är idag överens om att vi ska vara generösa och öppna upp landets gränser så mycket Sverige nu mäktar med. Många liberaler föreslår till och med helt öppna gränser, som till exempel framgår här. I nästa mening heter det att vi naturligtvis också måste bli bättre på att skapa jobb till alla nya svenskar. Sen då? Jobba med vaddå? Här tar det ofta stopp. ”Vi måste skapa riktiga jobb” kan det heta. Eller något mer konkret: ”Morgondagens jobb finns i tjänstesektorn”. Det senare pekar i alla fall på en ambition och en inriktning: det är till tjänstenäringarna hoppet står, inte industrin. Här verkar politikerna vara överens. Förklaringen är att inom tjänstesektorn finns det åtminstone okvalificerade jobb kvar, det gör det inte i industrin. I tjänstesektorn finns också en lönestruktur som gör det möjligt att anställa okvalificerade människor.

Men sedan tar dessvärre visionerna slut. Vilka typer av tjänster människor ska jobba med och vem som ska köpa dessa tjänster är ett både komplext och laddat ämne. Inget parti, utom vänsterpartiet, tycker att det är en särskilt god idé att kommuner och landsting ska uppfinna jobb som det inte finns något behov av. Diskussionen kring fas 3 jobben (jobb- och utvecklingsgarantin) visar dessutom hur svårt det verkar vara att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa, det blir helt enkelt väldigt krystat. Och att arbeta hemma hos folk ger uppenbarligen stora obehagskänslor vilket visas av debatten kring Rut. Men framför allt: även om det kan skapas nya jobb i tjänstesektorn är risken att det bara blir småsmulor i det stora hela när utbudet på arbetskraft är så stort och så snabbt växande som just nu.

Potentialen finns på annat håll. Precis som det var den framväxande amerikanska industrin som sög upp alla människor som korsade Atlanten under utvandringseran och det var de svenska multinationella verkstadsjättarna som anställde invandrare på 60- och 70-talet så är det till industrin hoppet står till även under den här eran.

Lite förenklat så befinner sig Sverige just nu i en situation där vi har mest framgångsrika storföretag (svenska bolag som Atlas Copco, Scania, SKF, Alfa Laval, Trelleborg och många fler slår konstant sina konkurrenter inom nästan alla ekonomiska mått) och är världens största exportland per capita (tillsammans med Holland). Allt detta skapat på 100 år tack vare skickliga ingenjörer, uppfinnare och entreprenörer i kombination med god tillgång på råvaror och billig energi samt också turen att stå utanför två världskrig. Men samma bolag drar nu ned allt vad de kan i Sverige – samtidigt som vi alltså varje år slår nya rekord i antal människor som kommer hit – personer i sina bästa år som inget hellre vill än att jobba.

Som näringslivsjournalist har jag i många år nära följt utflyttstrenden. Det som sett så bra ut på pappret har inte visat sig vara så bra i verkligheten. Oväntat höga flyttkostnader och intrimningskostnader av fabriker och personal har ätit upp stora delar av vinsten. Ett annat bekymmer är man underskattat bekymren med att ha produktion långt från huvudkontoret och forskningsavdelningarna. Dessutom har bolagen underskattat inflationen i många lågkostnadsländer vilket gjort att kostnadsläget efter några år blivit högre än de räknat på. Ett exempel här är kuststäderna i Kina. Det här är sånt som man ofta får höra mellan skål och vägg, men sällan läsa om i en årsredovisning.

I framför allt USA men även i Europa diskuteras det allt mer frekvent om en framtida återindustrialisering av väst. I bland annat Sverige finns också allt fler exempel på bolag som faktiskt flyttat tillbaka produktion. Argumenten är just att det finns bra arbetskraft här och att det finns stora fördelar med att ha fabriken nära huvudkontoret.

Ett bekymmer (åtminstone för de som saknar utbildning) är att det handlar om ganska kvalificerade jobb. När enkla jobb flyttas till högkostnadsländer tenderar arbetsuppgifterna nämligen att automatiseras, det blir för dyrt annars. Det här är också helt enligt den givna ordningen, ”Sverige ska inte konkurrera om låglönejobben” är en så given självklarhet att det är som att säga ”Sverige ska inte attackera Norge militärt.”

Men situationen börjar bli allt mer allvarlig. Det kommer många människor som är på flykt till Sverige just nu och alla prognoser pekar på ännu fler de närmaste åren. Ungdomsarbetslösheten är också obehagligt hög. Samtidigt som segregationen i storstädernas förorter kontinuerligt ökar.

Jag tror att vi sakta och metodiskt måste luckra upp denna och andra ”givna” sanningar och diskutera vad situationen kräver. Det politiska modeorden idag är ju ”samtal” och ”ansvar”. Så varför då inte ta ett rejält och brett samtal mellan politiker, fackförbund, företagsledare om ett gigantiskt industriellt samhällsprojekt. Sannolikt skulle det kräva vissa ekonomiska frizoner. Det skulle helt klart kräva stora utbildningsinsatser från företagens sida. Det skulle också behövas svar på jobbiga frågor som vilken anställningstrygghet är rimlig, hur rimmar en återindustrialisering av Sverige med den allmänna välfärden och så vidare. Och det skulle sannolikt också rucka på vår självuppfattning som ett högteknologiskt föregångsland.

feldtÅter till Peter Wallenberg som nu hyllas av tunga personer för sina gärningar. En av dessa är före detta finansministern Kjell Olof Feldt som betonar hur Wallenbergarna historiskt sett alltid velat ta ett nationellt ansvar och verka för Sveriges bästa, läs till exempel hans runa i DI här. ”Det var då, nu är det aktieägarvärdet som styr allt”, menar skeptikerna. Jag är inte så säker.

Man kan säga mycket om direktörer i dessa tider av privatjet- och jaktavslöjanden. Men det är ambitiösa, exekutiva och kompetenta personer som brukar uppnå sina mål. Dessutom är det min bild att det finns ett genuint engagemang kring integrationsfrågan i näringslivstoppen just nu och pressen från kunder såväl som aktieägare på bolagen att ta samhällsansvar ökar snabbt.  Utnyttja det, säger jag. Som sagt, helt säkert naivt men varför ha en blogg om inte just för att tänka utanför den så kallade boxen. Och alternativen att tro att arbetslösheten och flyktingströmmar kan lösas med hundra tusentals tjänstejobb eller superavancerade industrijobb – det är väl ännu mer naivt.