Empati är att inse att även liv handlar om siffror

”Empati är inte att tycka synd om, inte ens att känna medkänsla i traumatiska situationer. Empati är en förmåga att känna inlevelse, vara genuint intresserad av andra människor – och därmed också nyfiken på deras åsikter. Det är bara den empatiske som i grunden förmår att kompromissa med andra.”

Citatet kommer från Per Nuder, levererades i en krönika i Dagens Industri i höstas och är en knippe ord som alla borde ha på kylskåpsdörren. Inte minst alla de politiker o debattörer med olika ideologiska uppfattningar – som indignerat diskuterar flyktingfrågan med sådana moraliska brösttoner att man bara har att vänta på att de ska spricka.empati

Det senaste årets flyktingsituation har tvingat fram många obekväma frågeställningar som utan nåd tvingar fram tankar och ställningstaganden som många inte vill kännas vid. Det började med diskussionen kring ordet ”antal”: ska det finna en gräns för hur många flyktingar Sverige ska ta emot? Var går i så fall den gränsen? Finns det en undre gräns för att vi ska kunna kallas oss humana?

Flyktingexplosionen har också tvingat oss att ta ställning till frågan om vilka liv som är viktigast: Flyktingar som anlänt till Sverige eller som är kvar i flyktingläger i Turkiet? När vi tar pengar till flyktinghjälp från biståndsbudget eller av pengar som teoretiskt kunde gå till UNHCR blir frågan förstås extremt konkret.

Och så till huvudfrågan: är det överhuvudtaget humant att diskutera i banor av ”mest hjälp per krona”? Ett vanligt argument i flyktingdebatten är att när det handlar om människor som flyr krig så är det känslokallt att ens blanda in pengar i ekvationen. ”Det handlar inte bara om siffror. Det handlar inte om vinster och förluster….. Ekonomer kan räkna. Vi kan tänka.” avslutade Alexandra Pascalidou en debattartikel i DN härom veckan och la därmed, ännu en gång, effektivt sordin på debatten. När ekonomen Tino Sanandaji räknar på kostnader och intäkter av flyktinginvandringen uppfattas han som extremt provocerande och känslokall för många människor. Samma sak när vänsterdebattören Ann Charlott Alstadt i en debattartikel på Aftonbladet kultur vill diskutera pengar och flyktingar. Det stenhårda svaret från kultursidan är att hon tröttar ut läsarna med sin ”sifferparad” och att ”mänskliga rättigheter får kosta, ty de gör oss till civiliserade människor i stället för giriga monster.”alstadt

Själv tror jag inte alls på att ekonomer skulle ha mindre medkänsla än andra grupper. Inte heller människor som generellt förespråkar färre flyktingar. För som sagt, empati är inte att känna medkänsla i traumatiska situationer. Det är att hantera målkonflikter på ett inkännande och känslomässigt smart sätt. Med andra ord: att hjälpa till på bästa sätt.

Debatten om en utsatts grupp kostnader och rättigheter är varken ny eller unik på något sätt. Det mesta i välfärdssamhället har alltid handlar om just målkonflikter och om prioriteringar – till och med när det handlar om människors liv.

När Anna Lindh för år 2003 blev nedstucken med kniv i ett varuhus i Stockholm ringdes några av landets skickligaste kirurger in till Karolinska sjukhuset för att rädda hennes liv. Efter flera timmars operation tvingades de till slut inse att kampen var hopplös. Förutom det oerhörda i att en svensk minister återigen mördats ställer tragedin intressanta frågor om prioriteringar. Hade jag eller min granne blivit nedstucken hade förstås inte alla dessa specialister kallats in mitt i natten. Var går gränsen för hur mycket hjälp en skadad människa kan få? Vem sätter gränsen och hur sätts den? Och framför allt, vems liv är viktigast, mina barns eller Anna Lindhs?

Jobbiga frågor förstås, men inte nya. Inte ens när det gäller liv och hälsa är det nytt att diskutera resurser. I varje välfärdsstat finns det en massa saker som kostar pengar, det är polis, försvar, skola, domstolar och så vidare. Det syftar till att göra människor i landet trygga, lyckliga, klokare – men också att minska riskerna att dö i förtid. Allt kräver resurser och allt kan göras bättre. Fler ambulanser skulle rädda fler liv. Fler poliser skulle minska trafikolyckorna. Mer näringsriktig mat i skolan skulle minska risken för sjukdomar. Fler komiker som uppträdde på ålderdomshemmen skulle förlänga de gamlas liv. Precis som bättre utbildade och fler kirurger helt säkert skulle rädda fler liv. Och redan idag gör vi alltså skillnad på olika människor, en ministers liv är mer värt att rädda än en annans.

Vilka ska prioriteras? Vilkas liv är viktigast? Grupper har alltid ställts mot varandra. Det är därför helt givet att diskussionen om välfärden nu börjat ta fart i spåren av flyktinginvandringen. Vilken grad av välfärd har en människa rätt till? Ska en papperslös få samma högklassiga sjukvård som en medborgare? Och så vidare.

Jag tycker att diskussionen kring de ekonomiska effekterna för ”AB Sverige” av flyktinginvandringen är tråkig eftersom den så självklart alltid landar i samma slutsats: om tillräckligt många nya svenskar får jobb är det en lönsam affär, om för få sätts i arbete är flyktingar en olönsam affär. Historiskt har det varit en bra affär, men de senaste decennierna är det tuffare eftersom jobben inte finns där. Ganska basalt alltså.

På kort sikt är det en kostnad. Men kanske är det en kostnad som är väl värd att betala? Just därför att Sverige med begränsade resurser kan rädda många liv – fler liv än om pengarna skulle lagts någon annanstans. Just därför att rädda liv är viktigare än andra uppgifter för ett välfärdsland. Just därför att det är ointressant om liven som räddas är svenska eller syriska. Eller just därför att flyktingar är en investering som kommer att visa sig lönsam om några decennier. Det kanske är så, men låt oss då höra argumenten för detta och låt oss diskutera. För hur man än vrider och vänder på det så handlar det i en välfärdsstat om att fördela resurser, ställa grupper mot varandra. Det gäller även frågor kring liv. Det är inte ett känslokallt konstaterande. Som sagt, att erkänna och hantera målkonflikter, lyssna in och kompromissa. Det är att visa empati.