Dumhetens pris

SPECIAL: BRISTEN PÅ MÅNGFALD – Dumhetens pris

Sverige är absolut sämst av alla OECD-länder på att sysselsätta invandrare. Det kostar AB Sverige minst 34 miljarder kronor varje år.

Sverige är uruselt på att få in invandrare på arbetsmarknaden.  Tabellen på sidan 44 är ingen smickrande läsning för vare sig  politiker eller företag. Den visar att Sverige har den största  skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda av  alla länder i OECD.  Med andra ord: bland jämförbara länder är svenska arbetsgivare sämst  på att anställa invandrare.  Trenden går dessutom åt fel håll.  Siffrorna i tabellen baseras på 2009, men i fjol var skillnaden ännu  större i Sverige, vilket visar att den förbättrade konjunkturen  hittills gynnat svenskfödda.  En vanlig förklaring till den trista statistiken är att Sverige under  de senaste decennierna mest tagit in flykting- och så kallade  anhörighetsinvandrare medan andra länder tar in  arbetskraftsinvandrare, alltså personer som redan har ett arbete. Det  spelar naturligtvis in, men flera andra nordeuropeiska länder för  samma politik som Sverige och har samma situation. Så utan tvivel är  det ett stort underkännande av både den förda politiken och av  svenska företag, som uppenbarligen är dåliga på att se invandrares  styrkor.   Misslyckandet att inte kunna integrera invandrare på arbetsmarknaden  kostar samhället stora pengar, men frågan är hur mycket. Att räkna på  invandringen i ekonomiska termer är minst sagt känsligt.  Räkneövningar brukar ofta komma från Sverigedemokraterna som vill  visa att invandringen är en kostnad för samhället. Att Sverige tar in  flyktingar och anhöriga bidrar också till att många menar att de  ekonomiska effekterna är irrelevanta, närmast osmakliga. En annan  förklaring till att det är känsligt är att varje räkneövning bygger  på många antaganden och en stor osäkerhet, vilket gör att siffrorna  till del kan justeras för politiska motiv.   Uträkningarna brukar syfta till att räkna ut vad invandrare dels tar  i anspråk av den offentliga sektorn, dels bidrar med i form av  skatter och socialförsäkringsavgifter. Tar man i anspråk mer  ekonomiska resurser, måste de i sin tur finansieras av den så kallade  majoritetsbefolkningen. Alltså de svenskfödda, lyder resonemanget. Men situationen och den trista statistiken kan också ses som en  fantastisk potential där det finns många miljarder att tjäna på att  få in mer invandrare på arbetsmarknaden. Hur stora pengar då? Frågan  är som sagt både känslig och delikat, men med det sagt, låt oss ändå  titta på den forskning som är gjord och göra ett försök att räkna  fram vad enfalden – till skillnad från mångfald – kostar ”AB  Sverige”.   Sveriges främsta forskare kring invandringens ekonomiska effekter är  Jan Ekberg vid Linneuniversitetet i Växjö. I en rapport till  regeringen har han bland annat räknat ut att för varje procentenhet  som sysselsättningen bland invandrare stiger, förstärks de offentliga  finanserna med ungefär 0,14 procent. En uträkning visar då att om  sysselsättningen för utrikes födda skulle nå upp till samma nivå som  för svenskfödda skulle det förstärka statskassan med ungefär 34  miljarder kronor. Varje år. Även vid små förbättringar är potentialen därmed stor. Skulle Sverige  nå samma nivå som medianlandet i OECD – som råkar vara Storbritannien  – förstärks de offentliga finanserna med ungefär 24 miljarder kronor.   Särskilt intressant är det att granska utlandsfödda akademiker i  Sverige. Att invandrare med en ingenjörsexamen ”tvingas köra taxi” i  Sverige är mer än en klyscha. Statistik visar till exempel att bara  40 procent av akademiker som är födda utanför Europa har ett arbete  som motsvarar deras kvalifikationsnivå, mot 90 procent av de  svenskfödda. Det är också tydligt att arbetslösheten bland utländska  akademiker är högre än bland svenska. Om en högt utbildad person kan  komma in på arbetsmarknaden ger det en hög vinst för hela samhället.  Svårigheterna för den här gruppen har också lett till en omfattande  ”brain drain”, där akademiker flyr Sverige. Gruppen är också särskilt  intressant eftersom det finns orsaker till att de har svårt att få  arbete, orsaker som borde kunna gå att rätta till.   I en färsk rapport från Riksrevisionen (som granskar svenska  myndigheter) slås det till exempel fast att många med examen från  utländska universitet får vänta länge på att få sina utländska  utbildningar bedömda av myndigheter. För en läkare utan  specialistutbildning tar det till exempel sex år att få en svensk  läkarlegitimation.   I rapporten räknade Riksrevisionen ut vad samhället kan tjäna på att  sätta invandrade akademiker i arbete snabbare. Den visar att den  årliga vinsten för en enskild person är drygt en halv miljon kronor.  Baserat på det går det att räkna ut vad ”AB Sverige” skulle tjäna på  om sysselsättningen för invandrade akademiker nådde upp till samma  nivå som för svenska (se tabell s.46), en siffra som landar på cirka  21 miljarder kronor. Med andra ord: en stor del av vinsten från att  minska arbetslösheten bland invandrare ligger just i att förbättra  situationen för personer med hög utbildning.  Vad måste då ske för att den här potentiella vinsten för samhället  ska realiseras?  Det är naturligtvis en känslig fråga som dessutom har olika svar  beroende på politisk hemvist. I rutan på sidan 49 sammanfattar vi de  viktigaste förklaringarna till att invandrare inte får jobb. Som  framgår ligger ansvaret på politiker och myndigheter (till exempel  för språkutbildning och långa handläggningstider för legitimationer).  Men också på näringslivet där svenska företag är dåliga på att  uppskatta och förstå värdet av utländska utbildningar. Till exempel  är det fastställt att det finns diskriminering där det visar sig  svårare att komma på en intervju om man har ”fel” namn. Att  arbetslösheten är högre för andra generationens invandrare, där  språket inte är ett hinder, visar också att det finns en trångsynthet  bland företagen.   Även här finns det sannolikt pengar att tjäna genom att anställa  invandrare: för företagen som kan tjäna mer pengar och därmed för  hela samhället (företag betalar skatt).  En uppmärksammad amerikansk studie med 506 företag visar ett positivt  samband mellan ökad mångfald och ökad försäljning, marknadsandelar  och vinst. Förklaringarna från forskare är att människor med olika  bakgrunder har olika perspektiv, tolkar problem på olika sätt och  drar olika slutsatser. Vilket leder till ett bättre slutresultat.  Det här blir särskilt tydligt i forskningen kring hur olika grupper  fungerar beroende på deras sammansättning. Forskningen visar att i  genomsnitt är homogena och heterogena gruppers prestation faktiskt  lika. Men samtidigt presterar en grupp med mer minoriteter antingen  över eller under snittet. Nyckeln till framgång ligger i att skapa  ett inkluderande arbetsklimat och att utbilda ledare som klarar av  att hantera mångfalden.  Det är oklart om en ökad mångfald i företags lednings- eller  styrelsegrupper också skulle öka lönsamheten. Vissa amerikanska  studier tyder på det, men det finns så många faktorer som påverkar  lönsamheten att det inte säkert går att slå fast. Dessutom är det  oklart om det verkligen är andelen minoriteter som leder till bättre  resultat eller om det tvärtom är det bättre resultatet i ett bolag  som faktiskt leder till ökad mångfald.  Men återigen, om det finns ett klimat där man kan tillvarata olika  perspektiv och bakgrunder fungerar en grupp alltså bättre – och det  gäller förstås även på lednings- och styrelsenivå. Och i så fall  finns det en stor förbättringspotential bland de svenska storbolagen.   Veckans Affärers årliga undersökning (se sidan 50) visar återigen att  mångfalden är urusel på lednings- och styrelsenivå.  En ofta ouppmärksammad förklaring till att fler invandrare i en  organisation kan skapa högre lönsamhet är att det kan öppna upp nya  exportmarknader. Flera studier visar tydligt att ökad invandring ökar  ett lands export. Ökad export är positivt för sysselsättningen och  för BNP. På företagsnivå kan det ge tillgång till nya exportmarknader  eller öka handeln med befintliga länder. Vilket naturligtvis på sikt  gynnar omsättning och lönsamhet. ”Det är egentligen logiskt, affärer bygger på förtroende och respekt för varandra och då är det en stor fördel om människor har en gemensam bakgrund och delade erfarenheter. Invandrare har också unika kunskaper och erfarenheter om sina tidigare hemländer. Många har också nätverk som kan öppna nya utlandsmarknader”, säger Andreas Hatzigeoriou, ekonom vid utrikesdepartementet.   Han leder projektet Kosmopolit som syftar till att bättre ta till  vara invandrares kompetens för att öka utrikeshandeln. Andreas Hatzigeoriou pekar bland annat på att kunskapen om Sverige i  Mellanöstern och Nordafrika är otydlig och ibland negativ.  ”Det finns ett tydligt positivt samband mellan hur känt ett land är i  olika delar av världen och hur väl landets företag förmår exportera  dit. Många invandrare i Sverige kommer ju från de här länderna och  det betyder att potentialen är stor om svenska företag blir bättre på  att tillvarata deras bakgrund, helt enkelt se dem mer som en resurs  än vad fallet är i dag. Ta till exempel Irak, ett land som förstås  har stora utmaningar i dag, men enligt IMF kommer det att vara ett av  världens fem snabbast växande länder det närmaste decenniet.”  Sammantaget har alltså ”AB Sverige” mycket att tjäna på att integrera  invandrare på arbetsmarknaden. De 24 miljarder kronor som landets  finanser skulle förstärkas med om gapet i sysselsättning mellan  inrikes och utrikes födda förbättrades till OECD-nivå baseras på den  mest uppenbara vinsten av att sätta människor i arbete, när till  exempel bidrag kan ersättas med inbetalda skatter. Men siffran är  sannolikt grovt underskattad.   Utöver det tillkommer som sagt företagens ökade vinster från bättre mångfald som även kommer samhället till gagn genom bland annat företagsskatter. Och inte minst är invandrare en underskattad resurs på exportmarknader.  Samtidigt är de kanske största ekonomiska effekterna av minskad arbetslöshet bland invandrare också de mest svårmätbara. Stora skillnader mellan svenskar och invandrare skapar sociala spänningar, frustration och uppgivenhet. Det har i sin tur skapat en extrem boendesegregation som spär på spänningarna och som också är dyrt för hela samhället. Vidare får situationen utbildade invandrare att lämna landet, i stället för att bidra till Sveriges tillväxt med sin kompetens.  PONTUS HERIN