Don’t mention marknadshyror

Så är då denna försoningens, fridens och kärlekens högtid över för denna gång. Och jag tänker att strax efter Israel Palestina konflikten lär det säkraste sättet att bryta julens magi vara att droppa den svenska hyresregleringen som ett samtalsämne där mellan sillen och revbensspjällen.

Reaktionerna på mitt inlägg härom veckan om mediernas beröringsskräck och ambivalenta förhållande till denna kvarleva visar hur mycket känslor frågan väcker. Jag fick en massa mail och den länk till inlägget som jag la ut på Facebook nådde idag 100 kommentarer. Ett tydligt tecken förstås på hur ideologiskt laddad frågan är och hur mycket känslor den väcker. Kan förresten verkligen rekommendera den nyfikne att läsa den här underhållande och engagerade diskussionen som kommit att beta av allt ifrån genus och klass till kulturetablissemang och byggpampar. Som sagt, gå in på min facebooksida.

Bara några dagar efter inlägget släpptes förresten en regeringsutredning som föreslog just en nedmontering av hyresregleringen. Jag tycker att den här ledaren i DN sammanfattar läget och det absurda i dagens situation ganska bra. Men nästan lika intressant som själva sakfrågan är alla dessa starka reaktioner från olika håll. Reaktioner som så tydligt har ett mönster.

Härom månaden var jag på en middag med ett gäng människor boende i Stockholms innerstad. Säkert som amen i kyrkan började någon berätta om vilken ”skön” blandning de hade i sitt hus. En snickare, en ensamstående mamma och, minsann, en skådespelare! Jag har slutat häpna över hyckleriet. Rapport efter rapport bevisar hur till exempel Stockholms innerstad har blivit ett rikemansreservat i nivå med de mest exklusiva förorterna till staden (jag gissar att situationen är ungefär densamma i t ex Malmö och Göteborg). Men de som bor här vägrar ändå hårdnackat se innerstaden som något annat än ett charmigt smörgåsbord av olika yrken, samhällsklasser och hudfärger. Förmodligen för att de så gärna vill att det ska vara så och då finns alltid hyckleriet där som en utväg.

De som är mot en mer marknadsanpassning av hyran, som de på middagen, pekar utan undantag på att det skulle leda till en större segregation, en så kallad gentrifiering och därmed en tråkigare innerstad. Som om det kunde bli värre!?

Och för att därmed komma tillbaka till ursprungsämnet, det vill säga journalisterna, så är de, eller vi, en del i detta mönster. Journalister är överrepresenterade i innerstaden och även i hyresrätter och därmed ”insiders”. Journalister är dessutom människor som har det bra och är en del i gentrifieringen. Men att påpeka detta är som att placera sig själv i skolgårdens mobbingruta. För är det något som journalister (och nu generaliserar jag, det vet jag men ibland måste man) inte tycker om är att bli placerade på någon annan plats än längst ned på alla sociala och ekonomiska skalor.

Jag älskar min yrkesgrupp, det finns inga andra människor jag hellre skulle åka till en öde ö med i resten av mitt liv än ett gäng reportrar. Men denna ständiga underdogmentalitet kan bli inte så lite tröttsam. Journalister har makt, inget snack om något annat. De flesta journalister har ett bra kontaktnät. Och, handen på hjärtat, de flesta har helt okej betalt också, om inte så i alla fall en god möjlighet att få välbetalda jobb i närliggande branscher (information, pr etc). Hur många yrkeskategorier har det? Men jag slutas aldrig av att fascineras hur provocerande det är att påpeka detta för en murvel. För fattiga och förtryckta som de är, boende i en risig lägenhet i innerstan är det levande beviset på att hyresregleringen fungerar.