DI-klassen och FB-klassen

Det finns något i den ekonomiska statistiken i västvärlden som just nu förbryllar de flesta bedömare. Nämligen ett allt större gap mellan vad företag tror om ekonomin och hur det verkliga utfallet sedan visar sig bli.

Diagrammen här intill visar det tydligt. Exemplen i diagrammen är från USA och Sverige, men situationen är ungefär densamma i hela västvärlden. Så kallad hårddata (som till exempel BNP) brukar vanligtvis slaviskt följa efter alla barometrar, där företagen uttalar sig om framtiden. Men på sista tiden har de verkliga siffrorna haft svårt att hänga med i framtidsoptimismen. Vad är då förklaringen till denna gåta?

En orsak stavas sannolikt Donald Trump. När han valdes som president fanns det stora förhoppningar om att gigantiska infrastrukturinvesteringar och snabba skattesänkningar skulle lyfta ekonomin, inte bara i USA utan även globalt. Men USA:s president har haft svårt att driva igenom löftena på grund av politiska låsningar varför allt  prat bara synts i framtidsbarometrarna, men inte i hårddata.

Men jag tror att gåtan också kan förklaras av ett större och mer omvälvande fenomen. Nämligen våra snabbt föränderliga medievanor där människor med olika intressen och med olika bakgrund i allt högre grad hämtar sin information från olika källor.

De svenska näringslivshöjdare som jag kontinuerligt träffar brukar berätta att de främst konsumerar internationella och svenska affärstidningar och tidskrifter. I den mån de är aktiva på sociala medier så har de, som de flesta, sin egen bubbla där artiklar och inslag delas som berör just deras branscher. Vi kan kalla dem Dagens Industri-klassen eller ”DI-klassen”. Dom läser idag mest om börsrekord, penningstimulanser, miljardaffärer och så vidare. Det finns en positiv grundton.

Den bredare allmänheten har i stor utsträckning, som alla vet, börjat lämna traditionell media och klivit ut på sociala medier. Vi kan kalla dom ”FB-klassen”. I trådar upp och trådar ner diskuteras politisk kaos, brottslighet, sämre välfärd, polisbrist med mera. Tonen är ofta alarmistisk och det är lätt att bli dyster.

Ju mer isolerade de två lägren blir, desto mer skiljer sig deras verklighetsbilder åt. Trump är ett bra exempel. DI-klassen pekar alltså inte sällan på potentialen med Donald Trump som president. Medan FB-klassen har fullt fokus på hans oförutsägbara utspel, märkliga påhopp och protektionism.

Frankrike är ett annat exempel. Medan omvärlden och den breda allmänheten inför det franska presidentvalet fokuserade på politisk splittring, osäkerhet och framväxandet av en extremhöger och annat. Så var de franska inköpscheferna extremt positiva till ekonomin.

Bilden är förstås förenklad, jag själv och många med mig försöker att ha en fot i båda lägren och följa nyhetsflödet brett. Men icke desto mindre går utvecklingen just nu i en rasande hastighet. Traditionella nyhetsprogram på TV och nationella tidningar, som tidigare var själva kittet i varje lands medielandskap och bidrog till att medborgarna i hög grad delade samma verklighetsbild, förlorar till förmån för mer nischade källor och, framför allt, sociala medier när nischningen ligger i själva mediets DNA.

Det kan som sagt vara den här utvecklingen vi nu kan läsa in i den ekonomiska statistiken. Där DI-klassen blir matade med positiva nyheter från den ekonomiska världen och FB-klassen dras in i alarmistiska diskussioner på sociala medier om situationen i samhället.

Tiden får utvisa hur kurvorna kommer utvecklas och om verkligheten i form av bättre tillväxt kommer ikapp den optimism som så uppenbart råder i företagen. Hittills har DI-klassen alltså klart överskattat den ekonomiska utvecklingen. Men en inte alltför vild gissning är att också FB-klassen är alltför pessimistiska.