Äntligen

Mitt livs första blogginlägg läggs ut i slutet av den historiskt blöta månaden juni, anno 2012. Jag är inte först i stan, inte heller först på min gata – det vet jag – men däremot den första bloggaren i det hus där jag bor med min familj. Det är jag rätt säker på. Jag kan erkänna att jag har grämt mig ett bra tag nu över att jag inte börjat skriva på det här sättet tidigare, närmare bestämt i fyra år. Då släppte jag min bok om Tensta och Djursholm som handlar om segregationen i Sverige och fick en massa reaktioner som i många fall hade varit värda att basunera ut tycker jag. Det var människor som kontaktade mig med fascinerande historier, debatter som jag varit med på och föredrag som jag hållit på allt ifrån bibliotek och rotaryföreningar till företag och skolor. Nästan alltid har det dykt upp något intressant och det har kliat i skrivfingrarna. Inte minst därför att en blogg hade varit ett bra forum för att skryta på. Som när min idol inom journalistiken, Tom Alandh, skrev ett mail och sa att han tyckte om min bok. Eller att fyra ministrar i regeringen oberoende av varandra läst och spontant berömt boken. Så fick jag fram det nu istället.

Som människa man är har jag ständigt hittat på orsaker till att skjuta på bloggandet. Ett hyckleri som jag till slut börjat tro på och samtidigt intalat mig själv att det ändå är för sent.

Sen hände saker slag i slag. Jag slutade på mitt jobb på Veckans Affärer dagen före midsommarafton och kunde inte längre skylla på brist på tid. Samtidigt sa en kompis att hon snabbt och enkelt kunde fixa en sajt, vilket hon gjorde.

Bort från pappersvärlden alltså och in i den digitala. Det känns inte bara symboliskt utan också, med risk för att låta patetisk; fräscht. I en massa år har jag desperat klamrat mig fast i en papperstidning och som så många journalister fnyst åt webben. Detta trots en ständigt fallande upplaga, färre läsare och en alltmer sällsynt kontakt med läsare. En av de starkaste mänskliga drivkrafterna är att alltid rättfärdiga sina val och sin situation.