Debattartikel lång

Att ta reda på vem som är socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson är inte den lättaste sak och blir knappast enklare av att partiet inte verkar veta det själva. Under en period saknades officiellt en sådan person. Men på en direkt fråga i för ett par månader sedan hänvisade partikansliet till en Maria Stenberg, Norrbottenbaserad politiker som anger glesbygdsfrågor som sitt specialämne på partiets hemsida. Härom veckan ställdes samma fråga återigen till samma kansli som denna gång hänvisade oss till Ylva Johansson som leder arbetsmarknadsutskottet.

Men det är lätt att raljera, i det här fallet är det inte självklart. Att inte ha en bestämd talesperson som är intriktad på just integrationspolitik skulle kunna vara ett ställningstagande. Det skulle gå att hävda att en sådan är överflödig i en socialdemokratisk politik där till exempel talespersonerna för arbetsmarknad och skolfrågor hanterar de frågor som berörs, utan att lägga på någon etnisk dimension.

Men några sådana motiv har aldrig förts fram och uppenbarligen har alltså numera partiet en talesperson i frågan, vem det nu må vara. Och när landets största oppositionsparti samtidigt saknar integrationspolitik och uppenbarligen också en vilja att ens lyfta frågorna i debatten blir plötsligt förvirringen symbolisk och något betydligt allvarligare.

Om Håkan Juholt var ovillig att tala om utanförskap så är det en av få strategier som Stefan Löfvén tagit efter sin företrädare på partiledarposten. I både tal och intervjuer lyser integrationsområdet med sin frånvaro och om det kommenteras så är det i svepande ordalag som härom veckan då han i en intervju konstaterade att ”Stockholm har en ganska stor segregation”. För att lägga till att ”jag har inte den exakta lösningen.” Vem har det? Däremot finns det enligt oss ingen annan fråga som just därför skulle må så bra att stötas och blötas som just denna.

Vi kan bara spekulera i vad tystnaden från partiet beror på men helt klart ställer de riktiga integrationsproblemen frågor som är så obekväma att de till och med är känsliga att ställa. Som till exempel vad det beror på att både den socioekonomiska och etniska segregationen ökar i Sverige. All forskning visar att en viktig faktor är att svenskar flyttar från invandrartäta förorter. Varför? Kan politikerna göra något för att få majoritetsbefolkningen att beblanda sig med de 18 procent av Sveriges invånare som har utländsk bakgrund? Ska politiker göra något? Miljonprogrammen står inför gigantiska renoveringar och ombyggnationer de närmaste två decennierna och det är därför bråttom att föra upp de här frågorna på bordet.

En riktig integrationspolitik ställer också ansträngande frågor om den svenska arbetsmarknaden där forskning gång på gång bevisat att det är svårare för någon med ”fel” namn att komma på anställningsintervjuer och klättra i företagen. Långt under en procent av människorna svenska storföretags ledningsgrupper och styrelser har utländsk bakgrund. Handlar det om diskriminering? Vad går det att göra? Ska politiker göra något överhuvudtaget?

Eller den svenska skolan, varför pratas det så lite om att det fria skolvalet ökat den etniska segregationen i skolan?

Vi kan givetvis också bara spekulera i hur Socialdemokraternas egna debacle och splittringar inom partiet bidragit till deras tystnad. Efter att personer som Maryam Yazdanfar, Nalin Pekgul, Iljan Bataljan och Luciano Astudillo försvunnit finns det få personer med utländsk bakgrund kvar i S-toppen. Inte minst var den inom integrationsområdet frispråkige och kunnige Astudillo en viktig resurs som slösades bort.

De hätska reaktionerna kring Ilmar Reepalus förslag om temporärt medborgarskap ifjol visade återigen på partiets stora splittring mellan förespråkare av en repressiv hållning mot invandring och mer högljudda antirasister.

Oavsett orsaker är resultatet att Socialdemokraterna sökt sig till klassiskt trygga hamnar i det så minerade integrationshavet. Frågor där det knappast går att trampa snett, där partiet kan stå enat och slippa en ansträngande diskussion  internt eller med politiska motståndare.

Så missar partiet sällan ett tillfälle att slå ner på rasism, fobier, oförsonligheter i samhället med allmänna ordalag. De tvekar heller inte att fördöma Sverigedemokraterna när tillfälle ges.

Flyktingpolitiken är en annan trygg hamn. Att kräva kortare handläggningstider, peka på behovet att få ut människor i arbete och se till den enskilda individen i ett antal uppmärksammade utvisningsfall är knappast något som kan ses som kontroversiellt. Men lika lite säger det något om vad socialdemokraterna står. Vi menar att göra ställningstaganden om rasism och flyktingpolitik långt ifrån är detsamma som att ha en integrationspolitik!

Regeringen har nyligen genomfört en etableringsreform som är den största integrationspolitiska förändringen på 25 år. En annan stor satsning från regeringens sida är att skapa så kallade nystartszoner i utsatta områden. Socialdemokraternas inställning till de här initativen är oklara. Kritik kan höras men från olika håll, av olika skäl och utan alternativa förslag.

Vi skulle gärna också vilja veta vad partiet vill göra åt diskrimineringen på arbetsmarknaden. I andra länder har man bland annat prövat tuffare diskrimineringslagar, högre straff och anonyma anställningsförfaranden. Intressant vore också att veta partiets syn på att offentlig sektor är bedrövlig när det gäller etnisk mångfald, på många sätt sämre än den privata sektorn.

Socialdemokraternas ovilja att ta i frågorna gör att de aldrig kommer upp på bordet och att stora väljargrupper inte känner att deras utmaningar och problem tas på allvar.  Politikerföraktet riskerar att öka. En annan följd, som vi redan sett, är att regeringen kunnat härja fritt med sin politik inom integrationsområdet.

Det är olyckligt för vi menar att deras politik skulle må bra av att ifrågasättas av andra än bara Sverigedemokraterna. Till exempel finns det en övertro på att företagen skulle anställa invandrare om det verkligen var lönsamt och därmed en ovilja att ta tag i diskrimineringsområden på riktigt.  Och genomförandet av etableringsreformen har långt ifrån hållit måttet trots de höga ambitionerna.

De här och många andra frågor måste lyftas och diskuteras, utan några skygglappar, omskrivningar eller brasklappar.

Det är hög tid för Socialdemokraterna att lämna den turbulenta tid som varit och ge sina svar på Sveriges viktigaste frågor de närmaste decennierna.