Bäst på bortaplan men sämst på hemmaplan

I förra veckan var jag på konferens i Uddevalla tillsammans med 400 lärare, SYO-konsulenter och kommunmänniskor. Ett årligt event lärde jag mig med tema hur skolan och näringslivet ska jobba bättre ihop.

Som en smula ovan konferensdeltagare så kändes vissa övrningar inte helt naturliga. Som att sträcka armen i luften och på en given signal klappa sig själv på ryggen för ”ett bra jobb”, att ge personen till vänster en minuts massage eller ens att ”stanna upp och känna in den positiva energin i rummet”. Men va fasen, är det konferens så är det. Det blev två bra dagar i allafall med roliga och intressanta möten. Skolan är inte ett område som jag har så bra insikt i, förutom att jag självklart brinner för att höja statusen för läraryrket såväl som de skandalöst låga lönerna för denna yrkesgrupp som ska bygga morgondagens Sverige. Läs gärna detta inlägg från i höstas som fick bra genomslag.

IMG_5661Hur som helst så var jag i denna gigantiska konferenslada på Sveriges framsida  för att leda två workshops om integration. Med andra ord dra igång en diskussion om hur skolan och arbetslivet ska kunna agera för att minska diskriminering och fördomar i näringslivet och öka mångfalden. En intressant fråga som kom upp i grupperna och som väckte många tankar var hur det kan komma sig att svenska företag blivit  så duktiga på mångfald utanför Sverige men samtidigt så dåliga på mångfald på deras hemmaplan. För det är ju ett faktum att Sverige är världens mest globala land (tillsammans med Holland). Vi har för vår folkmängd extremt många multinationella bolag, med en massa utländska människor anställda i nästan alla världens länder och vi bor i ett land med en extremt hög andel varor och tjänster som går på export.  Samtidigt finns det inget land i hela västvärlden där skillnaden i arbetslöshet är större mellan inhemskt födda (svenskar) och utländskt födda människor (invandrare).

En paradox kan tyckas som jag tror har några intressanta förklaringar i gränslandet mellan ekonomi, sociologi och historia. Sverige har länge varit ett neutralt land och dessutom inte haft några kolonier. Det betydde att svenska företag som Volvo, SKF och Asea redan började på plus när de gav sig ut i världen för sisådär hundra år sedan. Att komma viftande med den blågula flaggan är förresten även idag en styrka för företag i till exempel Asien menar många företagsledare. Men företagen var också skickliga på att etablera sig och växa runt om i världen. Till skillnad mot till exempel amerikanska företag såg de det lönlösa i att komma med färdiga mallar för hur verksamheten skulle bedrivas i det nya landet och därmed bädda för kulturkrockar och ilska. Svenska företag anställde istället lokal personal, till och med chefer, och var beredda att lära sig den nya kulturen.  Den svenska konflikträdslan blev till något positivt, precis som prestigelösheten och viljan att alltid nå samförstånd. Med andra ord har den svenska konsensusmentaliteten helt enkelt passat bra i många länder, inte minst i Asien där ödmjukhet är en dygd.KE2W0120

Men frågan är om inte samma försiktighet och undfallenhet också är en förklaring till att svenska företag är så dåliga på mångfald på hemmaplan. Att inte peka med hela handen och förklara att på det här företaget och i det här landet gör vi si och så – det kan ofta vara ett hinder för integration. Lite samma tema som det jag skrev om häromdagen här på på bloggen alltså men håll med om att det är en intressant tanke: om en anställd vet vad som gäller och ett företag vet vilka krav det ställer finns det lite utrymme för att ta hänsyn till ovidkommande saker som människors religion, namn eller hudfärg. IMG_0093Man anställer helt enkelt den som är bäst för jobbet. Tvärt om mot vad man skulle tro gör tydlighet och regler det enklare att integreras. Samma mentalitet som gjort svenska företag så bra på mångfald och så framgångsrika internationellt har på hemmaplan gjort samma företag till bedrövliga på mångfald.