SPECIAL: MÅNGFALD Inget att skryta om. Bottenläge för Sverige
Vi blir bara sämre på att integrera invandrare på arbetsmarknaden och tillhör nu bottenskiktet i Europa. Och i valrörelsen är det knäpptyst i frågan.
När svenska folket i en opinionsundersökning förra månaden fick rangordna 13 utvalda valfrågor efter betydelse hamnade ‘integration’ på sista plats. Precis efter jämställdhet och skatter. Och politikerna verkar onekligen ha tagit till sig budskapet. Nyhetsprogrammet Aktuellt beskrev den 1 september i ett långt reportage de glömda frågorna i valdebatten, där politikerna hukar. En sådan var just integrationen. ”Frågan nämns pliktskyldigt, men väldigt summariskt i manifesten. Det är uppenbart att politikerna inte vill ha en debatt om invandrare och integration”, sa Ursula Berge i reportaget, samhällspolitisk chef på akademikerförbundet SSR. Valrörelsen har bjudit på en infekterad debatt om burkor i skolorna, men diskussionen om hur människor med utländsk bakgrund ska få jobb har alltså lyst med sin frånvaro. ”Det är som vanligt, frågan är så känslig att ingen vågar ta i den, i stället blir det ovidkommande symbolfrågor som får ta plats i debatten när sysselsättningen är den stora frågan”, säger Clara Sandelind på den liberala tankesmedjan Fores. Paul Lappalainen, enhetschef på Diskrimineringsombudsmannen, har en annan förklaring. ”Det finns ingen press på politikerna. Arbetsgivare och fackföreningar verkar helt sakna intresse att driva frågor om ökad mångfald och minskad diskriminering på arbetsmarknaden. Och om inte de driver på, vem ska då göra det?”, frågar han retoriskt. Det är ändå inte så att det saknas skäl att diskutera området, tvärt om. Som framgår av grafen på nästa sida är det en tydlig och långsiktig trend att sysselsättningsgraden för utrikes födda fallit i förhållande till sysselsättningsgraden för svenskar. Från att tidigare varit högre blev sysselsättningen för invandrare lägre i början av 1970-talet. Skillnaden ökade snabbt, särskilt under 1990-talskrisen, och även om pilen pekat åt rätt håll de senaste åren är gapet stort. Få som följer valrörelsen torde däremot ha missat att Sverige har bland den största ungdomsarbetslösheten i Europa. Men mindre känt är att Sverige i dag även tillhör de länder i Europa där skillnaden mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden är allra störst. Grafen visar att Sverige tillsammans med Holland har störst skillnad bland OECD-länderna. Ett annat sätt att mäta det är att titta på arbetslösheten i respektive grupp och även här ligger Sverige i botten. Här var i fjol skillnaden mellan arbetslöshet för utrikes födda och inrikes födda 8,2 procentenheter. I till exempel England är skillnaden 1,4 procentenheter och i USA nära noll. Frågan är förstås varför det blivit så här. Svaren varierar ofta beroende på politisk hemvist, men några viktiga faktorer går alltid igen. Den vanligaste är att Sverige i mitten av 1970 förändrades från att ha haft en arbetskraftsinvandring till att prioritera en flyktinginvandring. Flyktingarna har i hög grad kommit från utomeuropeiska länder med utbildning som i hög grad skiljer sig från den svenska. Därmed inte sagt att de är lägre utbildade, tvärtom. ”Flyktingarna var egentligen mer utbildade än arbetskraftsinvandrarna, men fick trots det svårt att komma in på arbetsmarknaden. Därför måste man söka andra skäl. Mycket talar för att det skett stora misstag i integrationspolitiken, som att flyktingarna under 1980-talet skulle spridas ut i hela landet för att integreras och få jobb. I praktiken hamnade de där det fanns lediga bostäder men inga jobb”, säger Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linneuniversitet. Ett land som ofta förs fram som förebild inom integrationsområdet är Kanada. Landet tar både in arbetskraftsinvandrare och flyktingar. Men arbetslösheten i de här två grupperna ligger ändå, förvånansvärt nog, på samma nivå. ”I Kanada ser man på all typ av invandring ekonomiskt, medan vi i Sverige ser det utifrån ett moraliskt perspektiv. Därför har det saknats fokus och en tydlig vilja att få in flyktingar på arbetsmarknaden vilket vi nu också ser resultatet av i statistiken”, säger Clara Sandelind. En annan vanlig förklaring till Sveriges misslyckande inom det här området är att det finns höga inträdeshinder på den svenska arbetsmarknaden. De som har ett jobb har ett starkt skydd och minimilönerna är internationellt sett höga. Bland politiker tas den här så kallade insider/outsider-problematiken främst upp av den borgerliga sidan och mindre av den rödgröna oppositionen. Forskning från Institutet från arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) pekar på en annan förklaring till det svenska misslyckandet. I Sverige finns det få chefer med utländsk bakgrund samtidigt som IFAU:s forskning visar att chefer oftare anställer personer med bakgrund som liknar deras egen. Invandrare anställer helt enkelt invandrare. ”Sambandet är starkare i privat än i offentlig sektor men det finns överallt och är en möjlig förklaring till att invandrare har svårat att få jobb och till den kraftiga segregationen på arbetsmarknaden”, säger Lena Hensvik på IFAU. Om det varit tyst om integrationsfrågorna i valrörelsen gäller det i ännu högre grad området diskriminering. Ändå har det slagits fast i rader av forskningsrapporter att svenskar med utländska namn (framför allt utomeuropeiska) har mindre chans att kallas till en anställningsintervju än en svensk, givet samma erfarenhet och utbildning. Resultaten varierar, men visar att en svensk har ungefär 50 till 100 procent större chans att komma till en intervju. Frågan är då om detta kan förklara att Sverige återfinns bland de sämsta länderna? En uppmärksammad studie från FN (ILO) visar att diskrimineringen i Sverige är ungefär lika utbredd som i andra länder i Europa. Däremot utmärker sig Sverige genom att det är speciellt svårt för en person med utländskt namn att bli kallad till intervju. I nästa steg i anställningsprocessen är däremot inte Sverige sämre. ”Det finns lite forskning och det är svårt att säga om arbetsgivarna i Sverige är mer diskriminerande än i andra europeiska länder. Men det finns tydliga indikationer, till exempel flyr ju många utrikes födda akademiker från Sverige till andra länder, som England, där de får jobb. Men det finns ingen ström i motsatt riktning”, säger Paul Lappalainen. Han menar att många utländska forskare häpnas över att just diskrimineringsfaktorn är så osynlig i den svenska debatten kring integration och invandrares svårigheter att få jobb. ”Det diskuteras utbildning, språk, var utrikes födda ska bo och vad som helst, men inte att det faktiskt förekommer diskriminering. Det är som om man inte vill se att diskriminering underminerar alla olika integrationsinsatser som politiker vill prata om.” Det förekommer heller knappt någon debatt i Sverige om vilka lagliga möjligheter som finns att ta till för att minska segregationen på den svenska arbetsmarknaden. De verktyg som finns är bland annat krav på anonyma anställningsförfaranden, krav i offentliga upphandlingar på att leverantören inte ska diskriminera och i sista hand, naturligtvis, ren kvotering. Flera länder har använt sig av dessa verktyg, till exempel USA där offentliga upphandlingar använts för att sätta press på företagen att främja mångfald med bland annat hänsyn till etnicitet. I Sverige finns ett direktiv som ställer krav på att trettio myndigheter ska ha antidiskrimineringsklausuler. Men det saknas kvalitetskrav på uppföljning. Det finns även enstaka experiment med anonyma anställningsbrev. Annars har inte de här verktygen tagits i användning och det kan förstås vara ytterligare en orsak till att Sverige lyckats så pass dåligt på området i ett internationellt perspektiv.
PONTUS HERIN