Bottenläge för Sverige

SPECIAL: MÅNGFALD Inget att skryta om. Bottenläge för Sverige

Vi blir bara sämre på att integrera invandrare på arbetsmarknaden och tillhör nu bottenskiktet i Europa. Och i valrörelsen är det knäpptyst i frågan.

När svenska folket i en opinionsundersökning förra månaden fick  rangordna 13 utvalda valfrågor efter betydelse hamnade ‘integration’  på sista plats. Precis efter jämställdhet och skatter. Och  politikerna verkar onekligen ha tagit till sig budskapet.   Nyhetsprogrammet Aktuellt beskrev den 1 september i ett långt  reportage de glömda frågorna i valdebatten, där politikerna hukar. En  sådan var just integrationen.  ”Frågan nämns pliktskyldigt, men väldigt summariskt i manifesten. Det är uppenbart att politikerna inte vill ha en debatt om invandrare och integration”, sa Ursula Berge i reportaget, samhällspolitisk chef på akademikerförbundet SSR.  Valrörelsen har bjudit på en infekterad debatt om burkor i skolorna,  men diskussionen om hur människor med utländsk bakgrund ska få jobb  har alltså lyst med sin frånvaro.  ”Det är som vanligt, frågan är så känslig att ingen vågar ta i den, i  stället blir det ovidkommande symbolfrågor som får ta plats i  debatten när sysselsättningen är den stora frågan”, säger Clara  Sandelind på den liberala tankesmedjan Fores.  Paul Lappalainen, enhetschef på Diskrimineringsombudsmannen, har en  annan förklaring.  ”Det finns ingen press på politikerna. Arbetsgivare och  fackföreningar verkar helt sakna intresse att driva frågor om ökad  mångfald och minskad diskriminering på arbetsmarknaden. Och om inte  de driver på, vem ska då göra det?”, frågar han retoriskt.   Det är ändå inte så att det saknas skäl att diskutera området, tvärt  om. Som framgår av grafen på nästa sida är det en tydlig och  långsiktig trend att sysselsättningsgraden för utrikes födda fallit i  förhållande till sysselsättningsgraden för svenskar. Från att  tidigare varit högre blev sysselsättningen för invandrare lägre i  början av 1970-talet. Skillnaden ökade snabbt, särskilt under  1990-talskrisen, och även om pilen pekat åt rätt håll de senaste åren  är gapet stort.   Få som följer valrörelsen torde däremot ha missat att Sverige har  bland den största ungdomsarbetslösheten i Europa. Men mindre känt är  att Sverige i dag även tillhör de länder i Europa där skillnaden  mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden är allra störst.  Grafen visar att Sverige tillsammans med Holland har störst skillnad  bland OECD-länderna. Ett annat sätt att mäta det är att titta på  arbetslösheten i respektive grupp och även här ligger Sverige i  botten. Här var i fjol skillnaden mellan arbetslöshet för utrikes  födda och inrikes födda 8,2 procentenheter. I till exempel England är  skillnaden 1,4 procentenheter och i USA nära noll.   Frågan är förstås varför det blivit så här. Svaren varierar ofta  beroende på politisk hemvist, men några viktiga faktorer går alltid  igen. Den vanligaste är att Sverige i mitten av 1970 förändrades från  att ha haft en arbetskraftsinvandring till att prioritera en  flyktinginvandring. Flyktingarna har i hög grad kommit från  utomeuropeiska länder med utbildning som i hög grad skiljer sig från  den svenska. Därmed inte sagt att de är lägre utbildade, tvärtom.   ”Flyktingarna var egentligen mer utbildade än  arbetskraftsinvandrarna, men fick trots det svårt att komma in på  arbetsmarknaden. Därför måste man söka andra skäl. Mycket talar för  att det skett stora misstag i integrationspolitiken, som att  flyktingarna under 1980-talet skulle spridas ut i hela landet för att  integreras och få jobb. I praktiken hamnade de där det fanns lediga  bostäder men inga jobb”, säger Jan Ekberg, professor i  nationalekonomi vid Linneuniversitet.   Ett land som ofta förs fram som förebild inom integrationsområdet är  Kanada. Landet tar både in arbetskraftsinvandrare och flyktingar. Men  arbetslösheten i de här två grupperna ligger ändå, förvånansvärt nog,  på samma nivå.  ”I Kanada ser man på all typ av invandring ekonomiskt, medan vi i  Sverige ser det utifrån ett moraliskt perspektiv. Därför har det  saknats fokus och en tydlig vilja att få in flyktingar på  arbetsmarknaden vilket vi nu också ser resultatet av i statistiken”,  säger Clara Sandelind.   En annan vanlig förklaring till Sveriges misslyckande inom det här  området är att det finns höga inträdeshinder på den svenska  arbetsmarknaden. De som har ett jobb har ett starkt skydd och  minimilönerna är internationellt sett höga. Bland politiker tas den  här så kallade insider/outsider-problematiken främst upp av den  borgerliga sidan och mindre av den rödgröna oppositionen.   Forskning från Institutet från arbetsmarknadspolitisk utvärdering  (IFAU) pekar på en annan förklaring till det svenska misslyckandet. I  Sverige finns det få chefer med utländsk bakgrund samtidigt som  IFAU:s forskning visar att chefer oftare anställer personer med  bakgrund som liknar deras egen. Invandrare anställer helt enkelt  invandrare. ”Sambandet är starkare i privat än i offentlig sektor men det finns  överallt och är en möjlig förklaring till att invandrare har svårat  att få jobb och till den kraftiga segregationen på arbetsmarknaden”,  säger Lena Hensvik på IFAU.  Om det varit tyst om integrationsfrågorna i valrörelsen gäller det i  ännu högre grad området diskriminering. Ändå har det slagits fast i  rader av forskningsrapporter att svenskar med utländska namn (framför  allt utomeuropeiska) har mindre chans att kallas till en  anställningsintervju än en svensk, givet samma erfarenhet och  utbildning. Resultaten varierar, men visar att en svensk har ungefär  50 till 100 procent större chans att komma till en intervju. Frågan  är då om detta kan förklara att Sverige återfinns bland de sämsta  länderna?   En uppmärksammad studie från FN (ILO) visar att diskrimineringen i  Sverige är ungefär lika utbredd som i andra länder i Europa. Däremot  utmärker sig Sverige genom att det är speciellt svårt för en person  med utländskt namn att bli kallad till intervju. I nästa steg i  anställningsprocessen är däremot inte Sverige sämre.  ”Det finns lite forskning och det är svårt att säga om arbetsgivarna  i Sverige är mer diskriminerande än i andra europeiska länder. Men  det finns tydliga indikationer, till exempel flyr ju många utrikes  födda akademiker från Sverige till andra länder, som England, där de  får jobb. Men det finns ingen ström i motsatt riktning”, säger Paul  Lappalainen.   Han menar att många utländska forskare häpnas över att just  diskrimineringsfaktorn är så osynlig i den svenska debatten kring  integration och invandrares svårigheter att få jobb.  ”Det diskuteras utbildning, språk, var utrikes födda ska bo och vad  som helst, men inte att det faktiskt förekommer diskriminering. Det  är som om man inte vill se att diskriminering underminerar alla olika  integrationsinsatser som politiker vill prata om.”   Det förekommer heller knappt någon debatt i Sverige om vilka lagliga  möjligheter som finns att ta till för att minska segregationen på den  svenska arbetsmarknaden. De verktyg som finns är bland annat krav på  anonyma anställningsförfaranden, krav i offentliga upphandlingar på  att leverantören inte ska diskriminera och i sista hand,  naturligtvis, ren kvotering. Flera länder har använt sig av dessa  verktyg, till exempel USA där offentliga upphandlingar använts för  att sätta press på företagen att främja mångfald med bland annat  hänsyn till etnicitet.   I Sverige finns ett direktiv som ställer krav på att trettio  myndigheter ska ha antidiskrimineringsklausuler. Men det saknas  kvalitetskrav på uppföljning.  Det finns även enstaka experiment med anonyma anställningsbrev. Annars har inte de här verktygen tagits i användning och det kan förstås vara ytterligare en orsak till att Sverige lyckats så pass dåligt på området i ett internationellt perspektiv. 

PONTUS HERIN