Tankar och boktips apropå terrorattacken i Paris

Efter terrorattacken i New York den 11 september fanns det i Sverige en stor och befogad oro för att det skulle öka islamofobin i samhället. Det sågs då som högprioriterat att öppna upp för samtal med ”vanliga” muslimer för att öka förståelsen för religionen, undvika stigmatisering och inte misstänkliggöra den stora massan av sekulära muslimer, som är lika mycket terrorister som Ulla Svensson i Skövde.

Jag önskar förstås att denna strävan kommer fortsätta även efter den avskyvärda attacken i Paris mot satirtidsskriften Charlie Hebdo. Men det är också min förhoppning att media, politiker, myndigheter och andra samhälleliga utposter lärt sig av sina misstag och inte fortsätter att vända sig till de bäst organiserade och mest verbala muslimska grupperna för att bygga broar. Dessa grupper av islamistiska anhängare, ofta med politiska ambitioner, är nämligen allt annat än representativa för den stora massan av muslimer och genom att ge just dessa representanter utrymme riskerar det tvärt om att spä på motsättningarna.

jag är ju svenskFör en beskrivning av hur snett denna välvilja har lett kan jag varmt rekommendera boken ”Jag är ju svensk” av Nalin och Cheko Pekgul, en bok där jag själv hjälpte till med struktur och upplägg. Författarparet bor i Tensta och beskriver i boken hur muslimsk fundamentalism breder ut sig här och i andra segregerade förorter. Eftersom Nalin och Cheko Pekgul själva har sin bakgrund inom vänstern (S), är troende muslimer, och i hela sina vuxna liv bott i en segregerad förort under stor förvandling ger det förstås innehållet en stor trovärdighet.

I klarspråk målar de upp bilden av en snabbt växande islamism i svenska förorter med slutmålet att placera muslimer i ett parallellt samhälle som är styrt av religiösa lagar och utan fri och rättigheter för kvinnor. Och som drivande i denna utveckling pekar de ut flera muslimska organisationer som Sveriges unga muslimer och Islamistiska förbundet – samma organisationer vars ledare blivit tunga talespersoner för hela religionen islam i TV, tidningar och det offentliga Sverige.

Jag tror att detta faktum ökar spänningarna i samhället. Politiska islamisters ordval och sätt att resonera kan uppfattas som mer provocerande av islamofober som stärks i sin bild av muslimer som intoleranta och förtryckande. Sekulära muslimer påverkas också i helt säkert i sina uppfattningar av att det just är dessa, i många fall, extrema förespråkare för deras religion som syns i media och har politikers öra.

Hur kan det då ha blivit så här? Den viktigaste förklaringen som förs fram i boken är att det finns en okritisk hållning inom det svenska etablissemanget till Islam. Inte minst gäller det bland vänsterns politiker och ledarsidor som i sin iver att visa sig förstående och toleranta tar konservativa och fundamentalistiska krafter i försvar. Intressant att notera här är att tidskriften Charlie Hebdo ju stod till vänster i sina grundläggande åsikter men såg det samtidigt som en självklarhet att svinga mot fanatiker och extremister av alla dess sorter med sina provokationer och satir. Att fundamentalistiska muslimer fick sin släng av sleven var givetvis en självklarhet – precis som kommunister, fascister, miljöfundamentalister och andra fick sina.cheko

Men inom den svenska vänsterrörelsen har det varit tabu att kritisera. Tvärt om radar Nalin och Cheko Pekgul i sin bok skoningslöst upp exempel efter exempel på hur islamister med antisemitiska åsikter och som förespråkar sharialagar gladeligen bjudits in att tala på olika konferenser och informella möten. De pekar på en missriktad hänsyn som gått till överdrift när vänsterrörelsen inte kan se att islamister mer än något annat liknar den fundamentalistiska högern i sin inskränkthet och intolerans mot oliktänkande.

Varför har det då blivit så här? Tre förklaringar ligger nära till hands (och dessa är mina).

  • Det vänsteretablissemang som beskrivs i boken förstår inte att det faktiskt finns mörka, fundamentalistiska krafter som arbetar för ett parallellt islamistiskt samhälle i Sverige och som förespråkar kvinnoapartheid.
  • De förstår detta visst men vågar inte kritisera av rädsla för att bli kallade rasister eller intoleranta islamofober.
  • De förstår detta visst men tycker att religiös fanatism är underordnat andra större frågor som att den muslimska världen vill bekämpa USA och Israel.

Så med detta sagt, kommer terrorattacken i Paris att öka spänningarna i samhället? Tyvärr talar mycket för det, inte minst det faktum att det ligger i båda extremistlägrernas (islamister respektive islamhatarna) intresse att just slå in kilar mellan islam och det öppna västerländska samhället.