Bland drängar och huliganer

Jag brukar sällan missa en allsvensk premiär med mitt blårandiga lag. Men jag är glad över att jag inte befann mig i Helsingborg i helgen. En misshandel med dödlig utgång innan match, det finns förstås inga ord.

Och efteråt de obligatoriska kommentarerna och analyserna. Noterar hur många uttrycker en förvåning om hur det kunnat gå så långt. Var har ni varit? Drogpåverkade, kampsortstränade huliganer till storstadslagen har bankat varandra gula och blå i 40 år nu. Ännu ett dödsfall var bara en tidsfråga.

Jag läser uttalanden, inte minst från politiker, om hur de inte kan förstå varför man ska bråka i samband med en fotbollsmatch. Sport som ju minsann ska vara något roligt och lustfyllt. Välkomna hem från lala-land!

Frågorna är många. Människor som bankar ihjäl varandra för att de hejar på fel lag, har vi inte kommit längre i vår civilisation?    huliganer

Jo, civilisationen går förstås framåt, men människan är fortfarande en art med ett genetiskt arv. Människor – ursäkta, ”män” – har i årtusendet hittat anledningar för att visa sina krafter och då ofta i grupp. I stammen på savannen eller socknens drängar på marknaden. I gatugänget i Los Angeles eller en religiös grupp i Pakistan. I många länder har fotboll blivit den naturliga arenan, särskilt i Europa och Sydamerika. Det är inte så konstigt. Alla ingredienser finns ju där! En tydlig grupptillhörighet som baseras på ett avgränsat geografiskt område, en gemensam fiende, en begränsad arena och en fast tidpunkt för ett ”slag”. Dessutom är huligangänget tillräckligt stort för att man ska kunna förbli tryggt anonym och kunna slänga stenar på motståndssupportrarna eller skrika könsord mot poliser utan att riskera särskilt mycket. Fotbollsvåldet ger också goda möjligheter till snabb bekräftelse. Numera skriver ju kvällspressen gladeligen om minsta incident runt arenorna och skulle inte det ske så läggs ju slagsmålen åtminstone ut på youtube. Sök på hooligans så får ni se.

Ett vanligt misstag är att se på fotbollshuliganer som misslyckade, kriminella människor i samhällets absoluta bottenskikt. Sådana finns också. Men många har vanliga jobb och familjer. Jag vet en huligan som är en framgångsrik företagare, en annan som är vd för en reklambyrå, aktieanalytiker, fritidsledare och så vidare. Det handlar inte om någon revansch mot samhället från missförstådda individer. De handlar om något annat, nämligen jakten på en av de absolut starkaste drogerna, adrenalinet.

among the thugsDetta är inget försvar mot att slåss. Alla som skriker att ”nu får det fanimig vara nog” har förstås rätt. Men med det kommer man inte särskilt långt utan att titta på drivkrafterna och titta på själva psykologin och sociologin bakom huliganismen. För den som är intresserad finns det en uppsjö böcker som från ett inifrånperspektiv beskriver fenomenet. Många är skrivna av före detta huliganer och alla med samma budskap om hur våldet blev till en drog. Den kanske intressantaste, åtminstone mest kända, är prisbelönta ”Among the thugs” (Bland Huliganerna) av Bill Buford, en intellektuell amerikan som numera är redaktör för den ansedda tidsskriften New Yorker. Han blev fascinerad av engelska fotbollssupportrar på 80-talet och började själv arbeta sig upp i hierarkin bland Manchester Uniteds värsta ligister. Från att mest ha sett det som ett sociologiskt experiment blev han uppslukad av våldet, gruppgemenskapen och adrenalinkicken i bråken. Han blev som dom, tills han blev grovt misshandlad, hamnade på sjukhus och hoppade av.

När vår justitieminister säger att vår svenska supporterkultur gått fel eller fotbollsförbundet lägger över ansvaret på fotbollsklubbarna så är de fel ute. De är ett samhällsproblem och delas av de flesta europeiska länder. Skillnaden är bara vad man gjort åt det.

I många länder är det flera resor värre än i Sverige, som i Grekland, Polen och andra öststatsländer. Men intressantast är förstås att titta på länder där man fått bukt med problemen, som Holland och England. I England på 70- och 80-talen påminde situationen på och omkring arenorna om Sverige idag, bara mycket värre. Fotbollen var en tillflyktsort för många frustrerade själar. Idag är problemen nästintill utrotade, åtminstone i de högsta ligorna och orsakerna till det är flera. Viktiga förklaringar är att biljettpriserna höjts, sponsorer med höga krav klivit in med stora belopp och fotbollsmatcher därmed blivit något mer av ett jippo, där penningstarka (och skötsamma) åskådare blivit dominerande på läktarna. Men den största förklaringen är en total nolltolerans mot våld. Det finns hundratsls killar i England som aldrig mer få sätta sin fot på en arena. Är det matchdag måste de anmäla sig på polisstationen. Inne på arenan finns kameror som bevakar allt som händer och det finns inget överseende med hotfulla banderoller, maskerade åskådare eller hätska utbrott mot ordningsvakter vilket är vardag på allsvenska matcher i Stockholm. Övervakningssamhälle, kan man invända, vill vi ha det så? Gärna, säger jag, om det får pappor och mammor att våga ta med sig sina barn på fotboll igen.

En annan intressant iakttagelse från England är att media knappast uppmärksammar dom incidenter som ändå sker. Jag vet inte om det är en tyst överenskommelse mellan tidningar och polis men effekten är hur som helst positiv och en stor skillnad mot i Sverige. Även om de inte skulle erkänna det är jag övertygad om att huliganerna älskar medias bevakning av deras härjningar, väl medvetna om att för varje ny artikel så ökar rekryteringen av nya slagskämpar till just deras firma.

Sammantaget handlar det alltså inte om att männen i England skulle ha ändrat sig särskilt mycket eller till slut förstått att fotboll ju är något kul trots allt som inte ska smutsas ned av våld. Utan man har helt enkelt med tuffa lagar och konsekvent agerande gjort det svårare för ligisterna att förstöra fotbollen.

Sverige har förstås kunnat gå samma väg. Härom året kom en huliganutredning som just föreslog många av de här åtgärderna. I vanlig ordning bidde det bara en tumme. Fega myndigheter och politiker som väljer en vänta-och-se strategi och låter frågan sakta tyna bort.

En enkel åtgärd på kort sikt skulle vara att förbjuda för bortasupportrar att gå på, i alla fall högriskmatcher. Det borde vara en självklarhet. Härom veckan beslöt Djurgården och AIK att inga av det andra lagets fans fick gå på hockeyderbyna i kvalserien. Det blev naturligtvis matcher utan några incidenter och med klart mindre hätsk stämning än annars. Märkligt nog möttes beslutet inte heller av några större protester.

Att låta 4000 djurgårdare åka ned till en stad i Skåne för en hel helg, varav många tonåringar. Snacka om att be om problem och resultatet blev ju också en tragedi.dif stadion