Bita ihop eller skrika ut som Hassen Khemiri

För ett par år sedan skrev jag en artikel där jag intervjuade ett antal svenskar med utländsk bakgrund som gjort karriär i näringslivet. Det handlade om hyfsat unga killar och tjejer som jobbat sig upp i något storföretag och nått en chefsposition, till exempel minns jag en IT-chef Atlas Copco med iransk bakgrund.

På frågan om de känt att de jobbat i motvind på grund av sin bakgrund svarade samtliga med ett försiktigt men ändå tydligt: ja. Det hade handlat om blickar i korridoren, plumpa kommentarer i fikarummet och avundsjuka viskningar om ”blatte-alibi”. Men en annan gemensam nämnare var att de bestämt sig för att inte slås ned av detta, tvärt om berättade de utan undantag att såna händelser givit dem bränsle att jobba ännu hårdare. Att bevisa sig. En ytterligare gemensam nämnare mellan de här karriäristerna var att de egentligen inte var så förtjusta över att bli någon slags symbol för ”invandraren som lyckats – trots allt”. Det var inte synd om dem.

diskrimineringFör mig var det en sorglig insikt att vi inte kommit längre, samtidigt som det förstås var positivt att höra att det går – trots allt.

Jag tänker på de här människorna när jag läser Jonas Hassen Khemiri artikel ”Bäste Beatrice Ask” som utan tvekan var förra veckans snackis. Tusentals tweets och Facebook delningar gjorde att den på bara några dagar fick över en kvarts miljon läsare. Om någon mot förmodan skulle ha missat artikeln är det en genomgång av personliga erfarenheter av den svenska allmänhetens dolda rasism och de svenska myndigheternas strukturella rasism. Inget nytt, men en text kan ju vara bra och läsvärd ändå och det var den, begåvad skribent som han är.hassenkhemiri

Till skillnad mot mellancheferna i min artikel biter han ifrån och säger att diskriminering inte är något han ställer upp på. Okej, det kostar inte just denna hyllade författare att tycka så, tvärt om gör det honom bara ännu mer beundrad och känd. Men tänk killen eller tjejen med ”fel” bakgrund som i fikarummet eller på anställningsintervjun ryter till när stereotypernas eller fördomarnas unkna stank börjar sippra fram, trots att de kan få betala för det i form av ett sumpat jobb.

Är det så enkelt att det är de som gör det rätta? Och de som biter ihop, skakar av sig och kanske till och med byter till ett svennenamn är de som gör fel? Finns det något rätt eller fel?

Självklart är inte en ljushårig svensk personen att leverera ett svar och jag skulle ändå inte ha något.

Att reagera, visa civilkurage och försöka påverka samhället utan egen vinning är förstås viktigt. Utan Hassen Khemiri och andra skulle förändring kanske aldrig ske.

Men å andra sidan är det här landet också behov av människor som visar att det går. Som visar att alla drömmar inte behöver dö ”i ett hav av returnerade ansökningsbrev”, som Hassen Khemiri uttryckte det i artikeln. Med andra ord, människor som kan bli förebilder. Och just detta var ytterligare en gemensamt mellan tjejerna och killarna i min artikel: de ville bli förebilder för andra invandrare i de förorter och städer som de kom ifrån.

Så vad är rätt och fel? Det finns viktiga frågor utan enkla svar.