SPECIAL: MÅNGFALD – Bakslag i krisens spår
Lågkonjunkturen och arbetslösheten drabbar invandrarna hårdast. De som redan är inne på arbetsmarknaden åker ut först och de andra har inte en chans att komma in.
Gnosjö i Småland är inte bara känt för sin låga arbetslöshet. Företagen i den här flitiga regionen har också varit ett föredöme i Sverige genom att vara positiva till att anställa invandrare. Det har lockat många människor med utländsk bakgrund till Gnosjö och kommunerna runtomkring, inte minst bosnier och vietnameser. Men lågkonjunkturen har slagit hårt mot de här grupperna. ”Krisen i bilindustrin har drabbat många stora bolag i vår region och tyvärr är det ofta invandrarna som drabbas värst när de nu drar ner och säger upp folk”, säger Lars-Göran Magnusson som är kommunchef i Gnosjö. Det här är inget unikt för Gnosjö, tvärtom. Statistiken visar tydligt en dyster trend. I varje lågkonjunktur stiger förvisso arbetslösheten för alla grupper, men som framgår av diagrammet härintill stiger den mer för invandrargrupper än inrikes födda. ”Trenden är dessutom att gapet mellan de två grupperna inte tenderar att minska när tiderna blir bättre utan utvecklingen går konstant åt fel håll”, säger Henrik Lindberg på forskningsinstitutet Ratio. Det har inte alltid varit så. Fram till 1970-talet var sysselsättningen till och med högre bland invandrare än hos inrikes födda. Därefter har invandringen förändrats och arbetskraftsinvandringen har ersatts med flykting- och anhörighetsinvandring. Det är grupper som har svårare att komma in på arbetsmarknaden. Men enligt Henrik Lindberg är det inte är hela förklaringen. ”Det går inte att bortse från att den svenska arbetsmarknaden har höga inträdeshinder. De som redan är inne har skaffat sig starkt skydd för sin anställning och fått upp minimilönerna till en internationell hög nivå. Vi ser tydligt att det är svårare för invandrare i Sverige att skaffa arbete än i andra jämförbara europeiska länder”, säger han. Facket ser också den här så kallade insider/outsiderproblematiken som ett bekymmer. ”Att tackla det här problemet är en av våra största utmaningar inom fackföreningsrörelsen de närmaste åren”, säger Per Bardh, vice ordförande och avtalssekreterare på LO. Det finns mycket forskning som visar att svensk arbetsmarknad har högre trösklar än de flesta andra europeiska länder. Det är uppenbart att det har sina för- och nackdelar. En effekt är att det är dyrt att anställa oprövade människor och hit hör första generationens invandrare. Men statistik visar att även arbetslösheten bland andra generationens invandrare är högre än för svenskfödda. ”Det finns en mängd skäl till att arbetslösheten bland första generationens invandrare är högre och att den här gruppen får lida mest när tiderna är dåliga. Men att även andra generationens invandrare blir lidande är mer anmärkningsvärt och här måste man nog utgå ifrån att diskriminering spelar en roll”, säger Lena Nekby, nationalekonom på Stockholms universitet som forskar kring migrations- och integrationsfrågor. Bland annat har hon gjort flera experiment med fiktiva ansökningar där det visar sig att en person med ett arabiskt eller afrikanskt namn måste skicka nästan dubbelt så många jobbansökningar för att komma på en intervju. En annan förklaring till att första och andra generationens invandrare får lida mest i lågkonjunkturen är att andelen som jobbar i bemanningsbranschen är hög bland de här grupperna. Uthyrd personal fungerar ju som dragspel i konjunkturen och drabbas därför hårt i sämre tider. Men även här pekar representanter från branschen på ett systemfel. Personer som är tillfälligt anställda på ett bemanningsföretag har nämligen inte rätt till a-kassa under eventuella perioder då de inte är anställda eftersom bemanningsföretaget då förväntas ansvara för personalen. ”Vi tycker att det är helt fel eftersom många uppdrag är väldigt tidsbegränsade och vi bara kan erbjuda korta anställningar i dessa fall. Därför är det här reglerna diskriminerande på flera sätt. Dels mot bemanningsbranschen i stort, dels mot invandrare eftersom de är överrepresenterade i bemanningsbranschen och ofta är hänvisade till korttidsuppdrag som till exempel inom telemarketing. Det kan ge en fast anställning på sikt, men det är förstås inte säkert och vi har många invandrarakademiker som inte är intresserade att jobba för oss när de förstår hur reglerna ser ut. De klarar det helt enkelt inte ekonomiskt”, säger Kristian Andersson, vd på Multimind som är ett rekryteringsföretag som är inriktat på personer med internationell kompetens, ofta just invandrarakademiker. ”Men annars tycker jag att mångfaldsfrågan är mycket mer prioriterad i dag än för bara några år sedan”, säger han. Det räcker med en snabb titt i börsbolagens publika årsredovisningar för att se att han har rätt. De senaste åren har det skett ett tydligt trendbrott. Allt fler bolag skriver om mångfald och beskriver det som en viktig utmaning att bredda rekryteringsbasen. Men frågan är om allt prat har lett till verklig handling. ”Jag tycker inte det. Tyvärr. Och när det blir sämre konjunktur, som nu, glöms de här frågorna bort. Mångfalden blir helt klart lidande”, säger Kristian Andersson. Han får till viss del medhåll från Olof Åslund, docent i nationalekonomi vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU. ”Från att ha varit en marginell fråga är det nu en viktig fråga i näringslivet. Det handlar dels om press från politiskt håll, dels om ett uppvaknande från bolagens sida att det inte är ekonomiskt hållbart att bortse från en sådan stor och växande del av arbetskraften. Men tyvärr finns det en konjunkturaspekt. När tiderna blir dåliga verkar mångfalden försvinna från dagordningen. Ett annat problem är att frågan då också uppmärksammas mindre i medierna”, säger han. Tor Krusell, personaldirektör på Skanska: ”Vi har anställt många personer med en annan etnisk bakgrund, liksom kvinnor, de senaste åren.” ”Men eftersom det är de senaste anställda som får lämna företaget när vi nu drar ned på folk blir den här satsningen lidande. Jag skulle säga att just mångfalden är den största utmaningen för vår och många andra storföretags personalavdelningar i den här lågkonjunkturen.”
PONTUS HERIN