Akut social mediedepression

Var i Frankrike härom månaden och försökte som vanligt ratta in något av dom där debattprogrammen på TV där upphöjda ”intellektuella” sitter och diskuterar. Det handlar om filosofer, sociologer (väldigt hög status i Frankrike), författare och även politiker. Förut satt de alltid och rökte men nu verkar ciggen fimpade, även här. Min franska är klart begränsad men man behöver inte vara någon Balzac för att inse att det mest handlar om att ta heder och ära av varandra på bästa sändningstid. Men i sin hänsynslöshet och arrogans är det alltid elegant och faktiskt ofta med en glimt i ögat.

frankrike TVJag inbillar mig att kombattanterna efter programmet hoppar in i en gemensam taxi för att åka till någon fest för Paris-etablissemanget som de alla är bjudna till. För att där fortsätta diskussionen på riktigt, utan att behöva spela teater framför kamerorna. Men om detta har jag förstås ingen aning.

I Sverige kan väl få säga emot tidningen Economist som härom veckan slog fast att svenska politiker är tråkiga. Precis som de andra i debattetablissemanget, alltså journalister, tyckare och underhållare (hur svenska akademiker är vet jag inte eftersom de aldrig blir inbjudna till debatter). Torftigheten och rädslan för att ta ut svängarna ligger för det mesta som ett ok över varje försök till diskussion om viktiga ämnen.

Kanske är det därför som den breda massan tagit istället över den här rollen som de arga, eleganta, elaka och ”roliga” i samhällsdebatten. Det har skett i sociala medier men det har skett på värsta sätt. Jag erkänner att jag tycker att de franska intellektuella är underhållande. Men de svenska wannabesen på Facebook och Twitter skapar en akut social mediedepression. För när jag ser hur varje försök till debatt snabb går över till plumpa påhopp, medvetna missförstånd och utan minsta försök till att förstå eller möta sin motståndare så blir jag allt mer övertygad om att Twitter och Facebook tar fram det sämsta i oss. Logiken är skolgårdens, när någon sticker ut, är personlig och bjuder på sig själv eller går emot sin sociala grupptillhörighet – då människor alltså är som mest sårbara – det är då massan kommer och slår till som hårdast.

Som när det en dag i höstas blev en sport att på de tröttsammaste sätt håna Sveriges prinsessa för att hon blinkat med ögonen och sagt ”tihi” när hon berättade sin kärlek till sin blivande man. Vilken fjant, eller hur. Alla som gjorde sig roliga borde själva ställa sig framför en kamera och försöka spela cool och världsvan.tihi

Eller när folkpartisten Jasenko Selimovic i veckan skrev ett svar på Jonas Hassen Khemiris hyllade inlägg i den ständigt pågående ”strukturell rasism debatten”. Selimovic text gick ut på att det tjänar lite till att se sig själv som offer (läs gärna mitt inlägg här lite på samma tema). En bra artikel med en massa frågor och subtila poänger. Men inte oväntat läste en massa människor in saker han inte skrivit, som att han förnekade diskriminering, och spydde ut sin galla i olika inlägg. Andra såg dolda agendor. Inte minst var han förstås ett blattealibi. Jag tror att mycket av ilskan kom av att Selimovic bröt mönstret, invandraren som inte ville se att han var utsatt. Och då är det enkelt att reagera med taggarna utåt.

Just invandringsfrågor särskilt tacksamma. Som när ledarskribenten Anna Dahlberg på Expressen i några artiklar, bland annat denna, försökt nyansera debatten kring flyktingar och faktiskt påpeka att Sverige är ett välkomnande land vid vilken jämförelse som helst. Vips var horden där och såg konspirationer, att hon gick någons ärenden och att hon fiskade i grumligt vatten. Även här blev det en massa personliga påhopp.

Jag har alltid haft svårt för dessa hysteriska massreaktioner som då och då blossar upp ur de sociala mediernas ständigt pyrande brasa. Men framför allt att så många verkar tycka att de är skojiga, finurliga och inte minst modiga när de plumpt slår hammaren i huvudet och börjar håna och förlöjliga någon motståndare. När den modiga egentligen är den som vill lyssna, utmana sig själv och konstruktivt föra diskussionen framåt.