Skymning över mänskligheten

Har i ett par veckor nu fascinerats av boken ”Skymningssång i Kalahari”. Författaren Lasse Berg är som jag ser det sociolog, antropolog, humanist och upptäcktsresande i ett och framför allt en klok person. Boken handlar om människans historia och då inte de sista futtiga 2000 åren som vi brukar dissekera utan vi pratar här minst 200 000 år tillbaka. Det är så lätt att glömma att nästan all tid på jorden har människan varit samlare, i små grupper gick vi runt i Afrika och samlade rötter, frön och frukter. Som den unika ras vi är tog vi med oss maten till gruppen och åt den tillsammans. Vi umgicks, skrattade och reflekterade. Kvinnan födde barn ungefär vart femte år och befolkningen höll sig därför konstant.

Sedan för bara (!) 10 000 år sedan övergav vi plötsligt samlarlivet och började bruka jorden. Det var då allt elände började: hierarkier, religioner, befolkningsexplosion, krig, beskattning, utsugning. Medellängden minskade på grund av undernäring och vi slet ut oss och dog som unga.

En av många teser i boken, som Lasse Berg övertygande bevisar, är att människan är född som en snäll och empatisk varelse. Genetiken såg effektivt till att det var de omtänksamma, som delade med sig av sig själva och sina byten, som var mest välkomna i gruppen och fortplantade sig. Förutom under de här sista futtiga tiotusen åren har det aldrig lönat sig att vara egoistisk. Men vad händer då nu med det naturliga urvalet?

I en av de mest skrämmande och intressantaste kapitlen skriver han så här:

”Det är inte människans natur som gjort att hon ofta betett sig som ett svin, alltså utan altruism. Det är en nyss påkommen onaturlig livsföring det handlar om, och den ekonomi, politik, kultur och historia som blir resultatet. Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”

Svindlande och obehaglig tanke naturligtvis, vad blir människan av när det är svinen som blir rikast och därmed starkast?